En slingrande skolväg

Om att traska och gå till skolan

Min skolväg var mellan fem och sex kilometer lång, enkel väg. Det innebar att vi fick gå mellan tio och tolv kilometer varje skoldag. På den tiden gick man i skolan fem dagar i veckan, måndag-tisdag och torsdag-lördag i småskolan (klass 1-2) och måndag-onsdag och fredag-lördag i storskolan (klass 3-7). Skolskjuts var inte att tänka på, men chauffören på busslinjen Snäcke-Åmål kunde av godhet låta oss åka med på hemvägen den dagen vi hade lång skoldag på grund a slöjd.

Skolvägen var slingrande mellan de olika byarna och bjöd på många frestelser att göra små avstickare. Det kunde därför ta avsevärd tid att ta sig till skolan och därifrån. Värst var det förstås på vintern. Det kunde på fyrtitalet vara riktiga vargavintrar med meterdjup snö. På grund av att det var bönderna som skötte snöplogningen på var sin lilla bit av vägen, kunde det vara plogat den ena kilometern men oplogat den nästa. En vinter var ovanligt nederbörds-rik och besvärlig. En dag det året fick vi gå in i en diversehandel, som låg ungefär halvvägs hem, och värma oss. En tvåöres kola, som handlaren bjöd oss på, gav ny energi för resten av vägen.

En skolkamrat, som gick en klass över mig, visade oss yngre kollegor en morgon när han anslöt till den lilla karavanen som drog fram i Kanans land, som Ånimskogs västra del kallades, att han hade plundrat sin fars ammunitionsförråd. Ett tiotal mauserpatroner hade blivit bytet. Nu uppstod naturligtvis den stora frågan vad vi skulle göra med dessa patroner. En hel del förslag kom upp, det ena tokigare än det andra. Vi förstod att det inte var alldeles ofarligt att hantera patronerna och därför segrade ”eldningsalternativet” som tillät oss att på avstånd iaktta detonationen.

Sagt och gjort. Vi vek av från landsvägen och tog en kärrväg en bit upp i skogen. Där samlade vi ihop torra löv, det här var på våren, och la patronerna i en oordnad hög bland löven. Vi tändeeld på löven och drog oss några meter bort. Snart flammade det riktigt bra från elden, men det tog en god stund innan det hände något. Men sedan hände det med besked. Patronerna exploderade och kulorna ven kring öronen. Turligt nog träffade de inte någon av oss, men om de gjort det hade de förmodligen inte vållat någon större skada. För det hade det antagligen krävts något slags motstånd och inte löst liggande patroner på marken.

En sport, som vi ägnade oss åt vår och höst, var att plocka växter. Dessa växter placerade vi på lärarens kateder och när han kom för att starta lektionen med obligatorisk psalmsång glömde han bort detta för att i stället ägna sig åt att tala om växterna, vad de hette på latin o.s.v. Ibland kunde hela första lektionen gå åt till växtprat. Det var naturligtvis fult gjort av oss att på det här viset utnyttja hans stora intresse för floran.

En förjulsvinter kommer jag speciellt ihåg för gödseldammen intill landsvägen. På natten hade det frusit en isskorpa på dammen och en klasskamrat skulle visa sig modig och ta sig över dammen. Han klarade sig halvvägs, men sedan brast isen. Han kravlade runt i det urinstinna vattnet en stund innan han bottnade och tog sig upp för egen maskin. Men som han luktade. Jag måste än i dag hålla för näsan när jag tänker på det inträffade. Han fick förstås vända hem för att få torra kläder, kom för sent till skolan och hade fullt sjå att förklara för läraren varför ankomsten var så sen. Han – eleven alltså – slingrade sig som en ål innan sanningen kröp fram. Den händelse, som väckte störst uppmärksamhet bland oss grabbar – och flickor med för den delen – inträffade redan när jag gick i första klass. I en krök hade några pojkar och flickor slagit sig ned vid sidan av vägen för att vila, ta en styrketår ur mjölkbuteljen och en macka. En av flickorna öppnade sin väska, som hon var väldigt mallig över. Den var också röd och fin utanpå, ini var den ljust grå. Då reser sig en jämnårig pojke och ställer sig över väskan. Innan någon hinner hindra honom kissar han rakt ned i väskan. Det var naturligtvis fråga om den värsta sortens mobbing fast då kallades det inte mobbing. Flickan rusade förstås gråtande hem. Hennes kamrater tog hand om väskan. Och pojken som gjorde det!

Ibland fick jag också göra nytta på skolvägen. Jag fick nämligen se till att familjen fick sina ransoneringskort. I den nyssnämnda diversehandeln brukade kristidsnämndens ordförande sitta med jämna mellanrum och dela ut de begärliga ransoneringskorten.

En slingrande skolväg (.pdf)

12. december 2014 av Bengt Mattsson
Kategorier: Berättelser | Kommentarer inaktiverade för En slingrande skolväg