Han kände jämten

Om tecknaren Karl-Iwar

Människan har en viss förmåga att glömma fortare än hon tror. Därför skall den här berättelsen handla om min vän och arbetskamrat Karl-Iwar Karlson, som jag kamperade ihop med under många år när vi båda arbetade på Östersunds-Postens redaktion i Östersund. Om jag höjer blicken från datorns bildskärm och tittar upp mot bokhyllans översta rad så ser jag en god del av hans produktion i form av det årliga häftet Vad har jag gjort? Kanske det är ett 30-tal häften, nästan alla som han lät ge ut. Det är en skön blandning av lek och allvar på dessa sidor och jag tycker de avspeglar på ett utomordentligt sätt hur Karl-Iwar var i det dagliga livet.

När jag började på ÖP i januari 1960 fanns Karl-Iwar redan där. Han hade anställts några år tidigare, närmare bestämt 1958, men han hade medverkat då och då tidigare under ett par år med en och annan teckning, då han jobbade på göteborgstidningen Ny Tids annonsavdelning. Då hände det också att en och annan teckning från hans penna slank in i stockholmstidningarna.

Född 1932 i Genvalla med Anders Andersö, sedermera riksbekant tecknare i Svenska Dagbladet, som lekkamrat och granne, skolgrabb på Frösön, realist på ÖPM (Östersunds Praktiska Mellanskola) och knegande på Hübenettes bokhandel och Länstidningens annonsavdelning kunde det bara gå på ett sätt när han 1956 flyttade till Göteborg. Han längtade hem till Jämtland. Och var skulle denne obändige urjämte vara om inte i sitt hemlandskap. Alltid när jag pratade med honom om att jobba på någon av de riktigt stor drakarna blev hans svar att det var i Jämtland han ville bo.

Första Vad har jag gjort? kom ut till julen 1963 och speglar det årets produktion. I förordet skriver utgivaren, som nog får stå för Karl-Iwar själv, att han har hunnit med en hel del sedan han kröp ur vaggan i Genvalla. Urvalet är bara en del av alla de teckningar, som under årets lopp, runnit ur hans tuschpenna och publicerats i ÖP. Redan i den första Vad har jag gjort? kommer han med min favoritteckning. Det är en kommenterande teckning till rasbråken i USA. Den visar överdelen av en flygel. På notstället står en amerikansk flagga och på tangentbordet är de svarta tangenterna utformade som gravkullar. Mitt i prick som alltid i sitt kommenterande. Eller vad sägs om följande: När han kommenterar att fritidskurserna i länet har 15.000 deltagare, varav många läser språk, låter han en bonde av misstag stöta till en häst i sidan med skaftet på en högaffel och samtidigt säga ”Exkjos mi”.

I nästa års upplaga av Vad har jag gjort?, alltså 1964,  föreslår han att vi ska sälja Jämtland – med grädde. Till detta förslag har han ritat Jämtlands län som ett våffeljärn. Älgjakten har han förstås med, det har han alltid. Det är nog hans käraste ämne och där kommer han närmast det jämtländska kynnet. Han känner jämten så väl att han prickar in tia på tia och jämten tar honom till sitt hjärta med hull och hår. Den här gången har en älg klättrat upp i ett träd och kvittrar som en fågel för att undgå den ”fondersamme” älgjägaren som står under trädet och säger, samtidigt som han stryker sin haka: -Fänta ja vejt.

Men det är i 1980 års häfte man återfinner hans träffsäkraste bild, den som säger allt om jämten och dennes inställning till älgjakten. Teckningen jag tänker på, visar en dubbelsäng . I sängen ligger en gubbe med jämthunden i sängen bredvid och med hustrun på väg att lägga sig. Gubben säger till hustrun: -Nä…i natt får du ligga på golvet.

”Håggkåbben” dök upp i hans lördagsrutor  på 1980-talet och fick snabbt fäste hos jämtarna. Det var en tingest, som de flesta kände till, och som gjord för funderingar av varjehanda slag. Huggkubbar av de mest skiftande slag började strömma in till skaparen, en del i naturlig storlek.

Inget var Karl-Iwar främmande att sätta ritstiftet i. Idrott som politik kommenterade han med lika gott handlag. När det gällde idrotten var han en trogen ritare och kommenterare av OS och VM. Läsarna fick följa med på hans många gånger halsbrytande färder i idrottens värld
Apropå idrott var han i unga år en mycket framstående slalomåkare. Det fick jag själv erfara när han skulle lära mig, en sörlänning, att åka skidor i Ladängen på Frösön. Han kommenterade den hopplösa uppgiften i en tecknad ruta i en personaltidning för ÖP efteråt.
Som den minnesgode läsaren vet stod det en gran – är den kvar? – mot slutet av backen. Den granen skulle jag på i snart sagt varje åk, den var som en magnet.

Karl-Iwar slog sig ned på Frösön, när han återkom till Jämtland, men det hindrade honom inte från att driva med köpingen, som en gång var en egen kommun och som enligt honom hade kunnat hissa upp bron till Östersund bara det hade funnits Systembolag på ön. I en kommenterande teckning ritade han en gång Frösön som den vita näckrosen, som sänder ut sina rötter under vattnet till Östersund för att där hämta kraft och näring. Nog så träffande.

Överst på hans hobbylista stod modellflyget, tror jag, och det intygas också av hans fru Gun, som beskriver livet med Karl-Iwar, då en modell skulle provflygas, som osande av ”eter och eder”.  Det gick åt många kvällar och nätter för modellbyggande, som ofta slutade med en krasch nästa dag. Han blev pojke på nytt de gånger han erbjöds följa med i ett militärplan och han missade sällan en flyguppvisning på F4.

I Handöl finns fritidshuset, som hans svärfar började bygga och som familjen Karlson övertog 1977. Där hämtade han kraft och inspiration till nya teckningar, ofta där jämten i honom kom fram. Om det var så från början minns jag inte, men från någon gång under 1960-talet kommer jag ihåg hans ”lediga” torsdagar. Det rörde sig naturligtvis inte om lediga dagar utan dagar då han jobbade i lugn och ro hemma med en tecknad skröna för publicering i lördagstidningen. Men på kompisars vis brukade vi alltid skämta om ”Karl-Iwars lediga dag”. Tonen kunde nämligen vara rå men hjärtlig på redaktionen. Jag tror inte att Karl-Iwar hade något emot det för han kunde småretas själv. En väl tilltagen repertoar av historier hade han också, många av dem gjorde sig bäst på jämtska eller ”jaamsk”, som han skulle ha sagt.

Torgny Jonsson, en annan ÖP-medarbetare med rötter i Jämtland, som jobbade tillsammans med Karl-Iwar under många år säger, att Karl-Iwar inte bara var en gudabenådad tecknare utan en mycket god skribent Hans insatser som reporter glöms ofta bort. Och så hade vi arbetskamrater i honom en riktig mysfaktor, han spred verkligen glädje där han vandrade  omkring på redaktionen och sökte uppslag till sina teckningar.

Karl-Iwar gick ur tiden i augusti år 2000, saknad av ett Jämtland, som han roat med sina teckningar och underfundiga historier i hela sitt liv.

HAN KÄNDE JÄMTEN (.pdf)

01. februari 2015 av Bengt Mattsson
Kategorier: Berättelser | Kommentarer inaktiverade för Han kände jämten