Mitt första laxfiske

Om konsten att få en lax på kroken

Första gången jag fick tillfälle att fiska lax trodde jag inte mina öron, men en ”gla gutt” från Norge gick ed på att det var sant. Han ringde på uppdrag av turistföreningen i Nord-Tröndelag och det var inte vilken älv som helst, jag skulle få blöta kroken i, utan självaste Namsen. Jag fick under några dagar hyra en stuga i Sjöåsen, som inte ligger så långt från älven, och några erfarna ”gubbar” skulle hjälpa mig att ro.

Men det var ju fjorton dagar kvar till mitt första laxfiske. Hur skulle jag få tiden att gå? Jo, genom att skaffa nödvändig utrustning förstås. Jag tog hjälp av en erfaren fiskare och sporthandlare, som såg till att jag fick rejäla grejer för min laxtur. Spöt blev av den kraftigare sorten för havsfiske och rullen gick inte heller av för hackor. En håv skulle jag tvunget ha för jag skulle naturligtvis få lax.

Så infann sig dagen före den stora dagen. Vi, d v s hela familjen, stuvade in oss i bilen med fiskegrejerna och lite till. Vädret var på go´sidan, nästan för bra för fiske. Stugan i Sjöåsen intogs och när alla prylar var på plats kunde vi koppla av alltmedan solen sjönk ner i havet. Natten blev en av de längsta jag upplevt. När jag dåsade till frampå småtimmarna drömde jag om de stora fiskarna och vaknade med ett ryck. Hade jag försovit mig? Vad var klockan? Tre. Då kunde jag sussa ett par timmar till. Visst var det klockan sex vi hade sagt att vi skulle mötas uppe vid älven?

Minst en timme i förväg infann jag mig vid den avtalade mötesplatsen. Redan innan jag hade plockat fram fiskegrejerna, välvde en grann lax bakom en sten ute i älven. Fort fram med spö och håv, här skall fiskas. Iiiiiiiiii! Det tjöt i rullen, när det tunga draget for genom luften. Med ett ljudligt plumsande slog det ned där fisken hade vakat. Nu var den uppe igen och spräckte ytan. Nytt kast och nytt plums. Nej, det verkade inte som om den ville hugga. Kast följde på kast och fisken vakade lugnt vidare. Så hör jag ett tilltagande motorljud. Det är min värd som kommer. Han kliver ur bilen med ett brett leende på sin läppar.

-Nå, hur går det? frågar han. Lyckas du med det omöjliga? Den där laxen har gått där bakom stenen sedan tidigt i våras och ingen har lyckats överlista den…

-Jag förstår, säger jag. Det är väl en sådan där turistlax.

Min värd tar mig med till en bod vid älven, där en äldre man väntar på oss. Han skall se till att jag får fisk. Det han inte vet om laxen i älven, är inte värt att veta. Det första han gör är att syna min fiskeutrustning. Muttrande inspekterar han spö och rulle och till slut kommer han med sitt omdöme.

-Det här går inte att fiska med i Namsen, säger han. När det går på en lax, om det nu skulle gå på en, och du börjar veva in den så är risken stor att du sticker ett finger innanför linan och då är det go´natt. Jag var med om ett sånt missöde i fjol med en svenskrulle.

Jag protesterar litet lätt och tänker på alla sköna slantar jag lagt ut för rullen. Spöt kanske till nöds skulle duga och ”sluken”, specialdraget för laxartade fiskar, är väl inte så dumt, men det skulle ha varit krok och mask. Det är grejer det. Till slut får jag ge med mig och ta med ett par av hans spön i båten, ett för mask och ett för fluga. Båda med vad han kallar för danskrullar. De ser ut som jättelika flugrullar.

-Men, säger jag halsstarrigt. Flugan skall vara min. Den är av norskt fabrikat…

Utrustade med ett maskspö, ett med fluga och ett med sluk ror vi ut på älven, påhejade av min värd. Det första vi får napp på är det med mask.

-La han spis, förmanar mannen vid årorna. Rycker man till för tidigt drar man bara masken ur  munnen på honom. La han spis…

Trots att mina armar och händer vill göra ett kraftigt mothugg, följer jag rådet att ta det lugnt. När fisken har hållit på att ”spisa” i flera minuter, ger mannen vid årorna klartecken och jag kan dra åt mig linan. Det utlöser genast ett herrans liv under ytan. Men så plötsligt blir det lugnt. Laxen, för givetvis är det en lax, har gått till botten och ställt sig vid en sten och tjurar.

-Vi må få fart på honom, säger han, som vet, och slänger i en sten så det plumsar ljudligt. Fisken skjuter ny fart och denna gång kommer han upp mot ytan. Jag vevar frenetiskt för han går mot båten och hur det nu bär till så hux flux ligger laxen på botten av båten.

-Håll han, håll han, skriker min norske vän. Låt han inte slippa undan. Håll han så klepper jag han med trä…

Jag kastar mig över fisken och får ett bra tag med nävarna. Samtidigt måttar min vän ett slag med en träpåk, iordninggjord för att döda fisk med. Oturligt nog träffar han mina båda tummar. Jag släpper taget om fisken, som sprattlar till en annan del av båten. Ingen säger något, men tummarna blir oanvändbara för en god stund. Med ett nytt träpåksslag ger laxen upp andan.

-Fem kilo, konstaterar roddaren, som har halat fram en fjädervåg ur ryggsäcken. Inte illa.

Det visar sig att min norske vän tillbringat hela sitt liv i Namdalen så när som på några månader då han gjorde rekryten. Han suger begärligt i sig varje ord, som jag kommer med, om livet utanför dalgången. Han berättar för mig att han om somrarna rott fram och tillbaka över älven hela sitt liv. Förr i tiden var det så gott som uteslutande åt engelsmän han rodde.
En av dem, som arrenderade en del av älven, kom en sommar i sällskap med sin dotter. Hon var dock strängeligen förbjuden att fiska, det skulle ”gubben” göra själv. En dag blev han kallad hem till England i något viktigt ärende. Dottern lyckades då övertala en av roddarna att följa med ut och fiska. Hon fick då en rekordstor lax och stolt meddelade hon sin far, när han återkom. Dagen därpå sände fadern hem sin dotter. Så arg blev han.

Efter att laxen hade gått på maskkroken blev det napp två gånger om på flugan. Det var havsöring båda gångerna i ettkilosklassen. Den norske roddaren var imponerad. Aldrig hade han trott att öringen ville ha en sådan fluga. I varje fall inte öringen i Namsen.

Dagarna vid Namsen visade sig bli lyckade. Havsöringen var ordentligt på hugget. Mest varje dag kunde jag återvända till stugan i Sjöåsen med en eller två fiskar, de flesta havsöringar i samma storlek som de, som högg första dagen. Och alla tagna på flugan.

-Man skulle ha en sådan fluga, säger min vän roddaren, när vi skall till att skiljas den sista dagen. Jag förstår vinken och ger honom flugan. En fluga gör ju ingen sommar. Sägs det.

Mitt första laxfiske (.pdf)

24. augusti 2014 av Bengt Mattsson
Kategorier: Berättelser | Kommentarer inaktiverade för Mitt första laxfiske