Något i hästväg

Om mitt första travbesök.

Pttrrrro!

Om ni lägger av stressen för en stund, så ska jag berätta om mitt första besök på en travbana, som blev till något i hästväg, om göteborgsvitsen ursäktas. Det ägde rum en vacker sommarsöndag i slutet av 1940-talet. Jag hade sällskap av diversehandlaren i det lilla samhället och min far, som till min förvåning dagen före utflykten hade frågat mig om jag ville följa med och titta på hästar. Förvåning därför att han inte var mycket för ”rumpedrag”, som han kallade det när hans barn ville följa honom.

Vi gick ned till diversehandeln på morgonen och handlarn kom ut med en Åmåls Ljusa i ena handen och en hallonläsk i den andre. Lättölen gav han till min far och själv fick jag läsken.

– Det blir hett i dag, sa handlarn och gick till garaget för att hämta bilen, en Volvo av förkrigsmodell. Vi följde efter och tog plats i bilen när den hade backats ut ur garaget.

– Du, Mattsson, som är värmlänning hittar väl till Årjäng, sa handlarn innan han la in en växel och lät bilen rulla iväg.

Alla kallade min far vid efternamn. Även min mor. Jag visste inte vad min far hette i förnamn förrän i tonåren. Att kalla folk vid efternamn, även om man var du och bror med personen ifråga, var vanligt i min hemtrakt. Använde man förnamnet la man oftast till gårdsnamnet för att åhörarna säkert skulle veta vem man åsyftade, t ex Petrus på Karlsberg, Augusta på Knektänga eller Edvin på Haget.

– Nja, svarade min far, jag är nog inte så berest som du. Men först måste vi kanske ställa in siktet på Åmål.

– Åmål nästa, sa handlarn och sträckte ut en hand mot baksätet och klappade mig på huvudet.

Jämfört med dagens trafik var det en njutning att glida fram på de nästan trafiktomma vägarna. Visserligen var vägbanan ganska skumpig här och var eftersom man inte hade hunnit laga den efter vårens tjälskott.

– Hopp, hopp, sa handlaren och lotsade bilen mellan de värsta groparna. Jag tror att det nästan går att sätta potäter i de här fårorna, tillade han skrattande.

Nåväl, vi kom till Åmål och strax norr om Dalslands enda stad tog vi av mot Svanskog och vidare mot den väg som i dag kallas E 18.

Vi var framme vid Årjängs travbana i god tid före travtävlingarnas början och vi hann ta oss en titt på omgivningarna. När tävlingarna drog igång hade vi parkerat oss vid staketet till banan för att inte missa något av värde för oss travnoviser. Det låg spänning i luften när kuskarna med sina ädla springare tog banan i besittning för att värma upp inför det första loppet.

Så gick starten och det blev ett tjoande från publiken. Det verkade inte som om folk var överens om vilken häst som skulle hejas fram. När målgången var avklarad ryckte jag min far i skjortärmen och meddelade viskande att jag var kissnödig.

– Jaså, sa han. Ja, du kan gå upp bakom spelhallen här och in bland buskar och träd. Där är det ingen som ser dig, sa han.

Jag kilade iväg och ställde mig bland buskarna

När jag var klar upptäckte jag att en äldre man hade kommit och ställt sig en bit ifrån mig. Han var inte helt nykter för han svajade betänkligt samtidigt som han försökte dricka ur en halvlitersflaska. Det gick emellertid dåligt för han hade glömt att ta av kapsylen.

– Det går bättre om du tar av korken, ropade jag till honom. Jag hade inte lärt mig att säga ”kapsyl”

om flaskförslutningen ännu, allt i den vägen var korkar.

– Va säjer du pöjk, sa mannen. Men tack, tack. Du ska få ett tips som tack för hjälpen. Spela nr 1 i nästa lopp. Sätt allt vad du äger och har.

Nästa lopp var lopp 2 och jag skyndade ner till staketet och diversehandlarn och min far och meddelade glädjestrålande att det skulle vinnas pengar.

– Lugn, lugn, sa min far. Vad är det som har hänt???

Då berättade jag för min far och handlarn att jag hade fått ett tips till nästa lopp att spela nr 1.

– Ja, ja, sa min far, vi kan väl se hur ettan ser ut när det blir defilering. Handlarn höll med.

– Ja, jag ska i alla fall spela, sa jag och kände att de två enkronorna jag hade brände i fickan. Visst hjälper du mig spela, pappa? sa jag.

– Ja, ja, sa min far, men först ska vi se defileringen.

Efter en stund som tycktes mig som en evighet blev det så defilering. Först i den långa raden av hästar sprang mitt tips, en stor ardennerlik kuse med väldiga kliv. Han såg ut som Commander Crove gör cirka 60 år senare.

– Nej, du, sa min far. Den hästen offrar jag inga pengar på. Han fick medhåll av handlasrn. Båda blev överens om att vinnaren var en mörk häst som hette Parkett.

– Jag väljer ettan, sa jag sturskt. Och så blev det. Handlarn och min far spelade sin häst och jag lyckades tjata mig till att sätta två kronor på min häst eller snarare fyllgubbens.

Nu var det spännande,. Starten gick i loppet och ettan behöll ledningen där den älgade fram med sina stora kliv. Den ledde även när upploppet började. Den ledde när det var 50 meter kvar och den ledde ända in i mål. Min far och handlarn såg ut som fiollådor i ansiktena. Och ännu värre blev det när det stod klart för dem vad oddset blev: 75 kronor och några ören!

Av deras ansiktsuttryck kunde jag sluta mig till att oddset var högt, hur högt stod emellertid skrivit i stjärnorna för mig så jag frågade min far.

– Hur mycket pengar får jag?

– Strax över 150 kronor, sa han. Så mycket pengar har du aldrig tidigare haft.

Handlarn gratulerade mig till vinsten.

– Du är en riktig turpojk du, sa han. Vi borde ha lytt ditt råd. Ja oj, oj , så det kan gå.

Samtidigt som han höll med båda händerna om huvudet vaggade han fram och tillbaka med överkroppen.

Min far hämtade ut vinsten och stoppade sedlarna i sin egen plånbok medan han gav mig småslantarna.

– Det blir bäst så, sa han, annars sätter du väl sprätt på dem med en gång. För du har väl fått blodad tand?

Blodad tand, tänkte jag för mig själv. Brukar man blöda från tänderna när man vinner?

När tävlingarna var slut för dagen styrde vi kosan hemåt. När vi var komna en bit på vägen sa min far till diversehandlarn:

– Vi tar över Säffle. Vi har ju inte fått någon ordenlig mat på hela dagen. Och så ska vi väl fira pojkens vinst.

Så vi for över Säffle där vi letade upp Royal, som tydligen var en anständig restaurang. Min far kungjorde att han bjöd handlarn som tack för skjutsen. Själv bjöd han sig på två vita och en brun,

som spritransonen var på den tiden.

När vi kom hem och gick uppför backen till vårt hus sa min far med vädjande stämma:

– Vi säjer inget om att du vann så mycket pengar. Det räcker nog med en tia eller så. Förresten gick

det åt en god del i Säffle. Resten kan du ha innestående hos mig.

Resten räckte till min första lådkamera några månader senare.

Travpremiär (.pdf)

12. december 2014 av Bengt Mattsson
Kategorier: Berättelser | Kommentarer inaktiverade för Något i hästväg