På skolbänken i London

En intressant tid

I slutet av 1980-talet fick jag möjlighet att delta i ILOs konferens om upphovsrätt, främst för anställda upphovsmän. Konferensen var ett trepartsmöte mellan stater, arbetsgivare och anställda och hölls i ILOs högkvarter i Geneve. Någon månad innan mötet skulle äga rum slog det mig att min engelska från realskolan inte skulle räcka särskilt långt så jag övertygade min arbetsgivare att jag skulle få friska upp språket och lägga till nya kunskaper. Eftersom arbetsgivaren redan hade goda kontakter med en skola i London föll det sig naturligt att den fick ta hand om mig.

De närmaste veckorna blev några av de mest intressanta som jag upplevt. Dels var det högintressant att hamna i en storstad som London, dels hade skolan ett spännande upplägg av undervisningen. Men mer om det senare.

Redan efter några minuter på engelsk mark gjorde jag min första erfarenhet av vad man kan råka ut för i en storstad. Från flygplatsen Heathrow tog jag expresståget till Paddington station i centrala London. Därifrån tyckte jag det var säkrast att ta en taxi till hotellet i Kensington. Men vilken kö till taxi! Den verkade kilometerlång så jag blev glatt överraskad när en medelålders herre frågade mig om jag ville ha en taxi. Även om jag misstänkte att det var en svarttaxi accepterade jag erbjudandet för att slippa stå i taxikön. Den åkturen kostade mig 20 pund. När jag någon dag senare frågade en riktig taxichaufför vad resan borde kosta så sa han max 3 pund.

Efter en introduktion om skolan testades våra kunskaper i engelska första dagen. Det testet och information om vad vi tänkte använda våra nyvunna kunskaper till låg till grund för indelning i grupper av varierande storlek. Jag placerades i en grupp med tre andra elever; en  fd grönsakshandlare från Stockolm, en pilot från Zaire och en tysk kemiingenjör. Man kan med andra ord säga att det var en salig blandning i gruppen. Jag var där för att delta i en ILO-konferens, piloten för att prata och förstå engelska bättre i luften, kemiingenjören för vidare studier i sitt yrke och fd grönsakshandlaren för att han skulle flytta till Florida med sin familj.

Vi utrustades med tre lärare. En kvinna, Janet, som var vår huvudlärare, försökte få oss att förstå alla kringelikrokar i grammatiken och hur man böjer oregelbundna verb, en manlig lärare diskuterade engelskt politik och olika lagar med oss medan en kvinnlig lärare försökte lära oss om engelskt vardagsliv. Det senare blev mycket uppskattat eftersom det bl a innehöll ett pub-besök och ett försök att spela dart. Dessutom uppmanades vi att besöka en pub på kvällarna och slå oss i slang med pubgästerna för att lära oss språket.

Något råpluggande av engelska glosor har jag inget minne av. Det mesta vi lärde oss kom till oss i form av olika praktiska exempel. Vi ett tillfälle fick vi i uppdrag att lansera ett nytt whiskymärke genom att ta fram en etikett och den annonsering som behövdes i radio-tv och tidningar. En gång planerade vi en hel småstad medan vi en annan gång anlade en fritidsanläggning i söderhavet.

Det, som jag kommer ihåg bäst, är en övning i att prata i telefon. Tysken i gruppen och jag skulle återknyta kontakten efter många år. Han hade levt farmarliv i Sydafrika och ringde upp mig, en engelsk godsägare, någon månad efter hemkomsten. Det hörde till pjäsen att låtsaspersonerna var skolkamrater. Det blev ett smått dråpligt samtal med många hummanden och brummanden. Eftersom alla rollspel spelades in och kritiserades vid uppspelningen blev vårt samtal en skrattfest. Enligt läraren borde inspelningen användas i undervisningen vid skolan.

Veckorna i London gick otroligt fort. När det var dags att avsluta det hela kom vi fyra i gruppen överens om att bjuda ut vår huvudlärare på restaurang. Hon skulle själv få välja vilken restaurang och efter mycken övertalning klämde hon fram att hon aldrig varit på en japansk sådan. Enlig mig blev kvällen mycket lyckad trots att – eller just därför – det ingick i konceptet att gästerna själva fick tillaga maten vid bordet.

När jag morgonen därpå stod vid busshållplatsen med min väska och väntade på bussen, som skulle föra mig till Heathrow flygplats, stannade en taxi framför mig. Denna gång såg jag att det var en riktig londoncab med bakdörrar som öppnades i fel riktning. Föraren stack ut huvudet genom sidorutan och frågade om jag var på väg till Heathrow flygplats. Jag svarade jakande och han erbjöd mig då att åka med för fem pund. När jag tog plats i baksätet visade det sig att det redan satt tre passagerare där, en rättvänd och två med ryggen i färdriktningen.

Min sista lektion på engelsk mark kom att handla om hur man konverserar främlingar i en taxi.

Hur det gick på ILO-konferensen någon vecka senare? Den blev ganska kaosartad och höll ett tag på att haverera. Representanter för den amerikanska filmindustrin, understödda av USAs regeringsrepresentanter, hotade med att lämna konferensen om de anställda upphovsmännen, som t ex författare och regissörer, skulle anses ha några som helst ekonomiska rättigheter till filmen. Ett skickligt tråcklande från presidiet med konferensrapporten räddade tillställningen.

På skolbänken i London (.pdf)

09. maj 2015 av Bengt Mattsson
Kategorier: Berättelser | Kommentarer inaktiverade för På skolbänken i London