”Parissvensken som målar så det syns”

Om mitt möte med Bengt Lindström

Så löd rubriken till en artikel, som jag skrev i Östersunds-Posten i slutet av oktober 1964 efter att ha varit utsänd till Sundsvall, där den redan då världsberömde konstnären Bengt Lindström ställde ut på museet.

Vi, d v s fotografen Stefan Svedner, salig i åminnelse, och jag hade i god tid gjort upp med Lindström, att vi skulle träffa honom på museet en viss dag, men när vi anlände till museet visade det sig att han hade glömt bort att vi skulle komma. En tillmötesgående dam ur museets personalstab hade vänligheten att ringa upp Lindström och påminna honom om mötet. Hon meddelade oss att han ”kommer snart” och mycket riktigt. Efter en stund dyker han upp, fylld av ursäkter och iklädd en fladdrande poplinrock, som mer hör ihop med den flydda sommaren än den ishavsvind som sveper in över Sundsvall denna höstdag.

När jag fick uppdraget att intervjua Bengt Lindström ställde jag mig frågan ”vem är denne Lindström?” Sanningen att säga var jag inte så bevandrad i konstvärlden att jag kunde placera honom på hans rätta plats. Turligt nog fanns det på tidningen personer som var bättre pålästa och kunde berätta ”det är ju den svenske konstnären som gjort succé i det svårflörtade Paris”.

Han kunde själv fylla på med viktiga data såsom född i Storsjö kapell, son till byns folkskol-lärare, jorddragen där av en samisk gubbe, uppväxt i Finsvik i Ångermanland, dit familjen flyttade när Bengt var åtta år, student i Härnösand 1944. Tjugo år senare var han en av de mest ryktbara, om inte den mest ryktbare, bland de skandinaviska konstnärerna i Paris.

Vägen dit hade minst sagt varit knagglig. När vi mötte honom mindes han när han ställde ut 1951 i Östersund. Nästan ingen kom och tittade på hans verk, endast ett fåtal köpte. Han uttryckte sig då på ett helt annorlunda sätt än senare, när han slog igenom. Gjorde mest tunga mosaiker, som fick utställningshallarnas väggar att bågna. – Det vet´e f-n varför jag blev konstnär, sade han när vi träffades. Kanske var det en revolt. Hans far hade nog tänkt sig en helt annan bana eftersom han såg till att Bengt gick reallinjen med matte, fysik och kemi som huvudämnen. Men det blev konsten som fångade honom. Han började måla för Isaac Grünewald och fortsatte ”over there” på Art Institute i Chicago. 1947 klev han i land i Europa igen från ett amerikanskt trupptransportfartyg, som han hade fått lift med över Atlanten.

Några år av stora umbäranden följde i Paris. Vissa perioder sov han under bar himmel och hade knappt något att äta. Han slet med sitt målande och så en dag hade han funnit sin stil, expressionistens. Själv sade han att det var ”säkerheten, enkelheten och de kraftiga färgerna” som ledde till framgång. Och man kan bara hålla med. Säkerheten, enkelheten och färgerna i penseldragen var hans signum – penseldragen förresten, han målade nog mer med penselns skaft och bredde på tjocka färglager. Ofta var hans figurer närmast mytiska och groteska. Han skyllde på sin norrländska uppväxt. Det var i den han hämtade sin inspiration.

Det var också enkelheten som präglade hans person under alla år, även då han var galleriernas gunstling och bostad och ateljé inrymdes i ett franskt slott. Vi kunde också konstatera det i Sundsvall. På väg från utställningen i Sundsvall 1964 till en sen lunch på Knaust bakficka, som då fanns, slank vi nämligen in på den bank, som härbärgerade ett av hans utställningsverk, som var för stort för museet. Bengt Lindström uppsökte en chefstjänsteman och kom tillbaka glädjestrålande.

-Dom köpte den, sade han.

Jag dristade mig till att frågade hur mycket banken fick betala för målningen, som var jättestor.

– 55.000 kronor, svarade han.

Vi gick och åt salt sill på Knaust! Inte oxfilé. Under måltiden underhöll han oss med historier från svenskkolonin i Paris. Som t ex den när han och några svenska vänner skulle ha surströmmingsskiva i den franska huvudstaden. Under stor spänning öppnades sur-strömmingsburken. Till allmän besvikelse visade det sig att strömmingen blivit för gammal.

– Där satt vi och fick doppa tunnbrödet i Skåne och sniffa surströmmingsdoften från ben och fenor, berättade han.

Bengt Lindström avled i början av vecka 5/2008. Han blev 82 år.

Parissvensken som målade så det syntes (.pdf)

12. december 2014 av Bengt Mattsson
Kategorier: Berättelser | Kommentarer inaktiverade för ”Parissvensken som målar så det syns”