PÅSKBREV

Om att kasta påskbrev

Man kunde nästan ta på stressen och förväntningarna i byn. Påsken närmade sig och med den den spännande påskbrevskastningen. För alla, som inte upplevt denna sedvänja, att rita och kasta påskbrev till varandra, krävs det kanske en liten förklaring.

I den dalsländska ort med omgivning, där jag växte upp, utbröt den stora påskbrevs-tillverkningen veckorna före påsk. Det var ett ritande, färgläggande och vikande så det stod härliga till. I varje brev skulle det dessutom placeras godis av varierande slag. Oftast handlade det om en påskkaka, en cirkelrunde skiva, som mest av allt påminde om frusen saft. Men det var det inte, för det var en kokad smet, som hade stelnat till en söt och ganska sliskig massa. Toppen tyckte vi barn, som såg fram emot att få just den kakan i stora mängder. Hemma hos oss handlade det i regel om att framställa så där en 45-50 brev för att kunna täcka behovet i den närmaste omgivningen. Hur långt som helst kunde man ju inte utsträcka kastandet av påskbrev, särskilt som cykeln var en sällsynthet.  Åtminstone var det så i de barnrikaste familjerna och vi var åtta syskon, en inte helt ovanlig syskonskara i början på 1950-talet.

Som sagt, det var ett ett ritande och plitande i veckor. Motiven skiftade, men för det mest blev det en gul och grann kyckling. Var man på riktigt rithumör svängde man till en påskkärring på väg till Blåkulla eller en färggrann tupp, som stod på ett ben och gol. Ibland formade sig påskbrevsframställningen till rena fabriken, som skulle ha glatt varje sann fabrikör och fått dennes bröst att svälla av stolthet. Man organiserade det hela så att en individ skar till ritpapperet, vilket oftast var från en rulle vitt omslagspapper, en annan ritade motivet och skrev GLAD PÅSK och BRÅTT, BRÅTT och vem brevet var ifrån och till vem det skulle, en tredje la i godis medan en fjärde – om det nu fanns så många – vek ihop papperet till ett tre- eller fyrkantigt brev. Det senaste var oftast det svåraste för det krävde stor skicklighet med flikarna. Tecknaren fick i regel hjälp av tillskäraren, för denne hade långa sysslolösa stunder i väntan på att motivet skulle bli klart. Tillskäraren kunde till exempel hålla kritorna och räcka färgläggaren rätt krita i rätt ögonblick. Vid vikningen kunde det också uppstå stockning och då fick godisiläggaren även hjälpa till med detta.

Själva kastningen eller slängningen, som en del sa, ägde rum på påsklördagen. Då gällde det att ha en utarbetad strategi för påskbrevkastningen gick ut på att den som kastade breven skulle bli infångad och dunkad i ryggen av en representant för mottagarna. Kastaren gjorde naturligtvis allt för att klara sig undan denna ryggdunkning. Särskilt kommer jag ihåg ett ställe, där det var stört omöjligt att klara sig undan. Det var på en gård där den med mig jämnårige sonen brukade fatta posto på utedasset till den övriga familjens stora förtrytelse. Dasset blev ju på så sätt ockuperat hela dagen utom de kortare stunder då han rusade ut ur dasset och infångade de överrumplade kastarna eller då han själv var upptagen av att kasta.  Han, inga namn, gick under öknamnet Dassflugan. Påsk efter påsk gick vi på det simpla tricket.

Kastningen gick i regel till så att man öppnade ytterdörren, skrek GLAD PÅSK under det att man kastade in brevet och rusade därifrån som en galning. Hade man då tur så klarade man sig till tomtgränsen, där man gick fri från mottagarens giriga händer. Andra gånger hanns man upp före tomtgränsen och blev då ”bränd”. Själv höll jag till bakom knuten på huset i väntan på att en kastare skulle dyka upp. Det gällde att inte synas för skedde det skrämde man bort kastaren till ett annat tillfälle. Stor favör hade man som både kastare och mottagare av att vara sprinter, något jag skröt med att vara när jag var ung. Det var inte många som slog mig på 60 meter.

När man återkom till skolan efter påsklovet, var det ett jämförande på längden och tvären av hur många påskbrev man hade fått och deras motiv. Och som det snaskades! Det sögs så sockret rann i mungiporna av de röda påskkakorna. Tyvärr, för vi hade flera mil till tandläkaren i staden!

PÅSKBREV (.pdf)

24. augusti 2014 av Bengt Mattsson
Kategorier: Berättelser | Kommentarer inaktiverade för PÅSKBREV