PÅSKELDAR OCH SMÄLLARE

Om två påsknöjen

Påskafton var de många eldarnas dag – och de många påsksmällarnas. I min dalsländska hemby vill säga. Och det var säkert så litet varstans i det dalsländska landskapet.  Både eldarna och smällarna var till för att skrämma bort häxorna eller påskkärringarna, som denna dag tydligen återvände efter sin kvastresa på skärtorsdagen till Blåkulla. På andra håll i landet är valborgsmässoafton de stora brasornas och smällarnas dag, men så var det icke i Dalsland på den tiden.

Vid påsken var det i regel snöfritt i mina hemtrakter. Blåsippor och rödsippor prydde backarna och andra vårblommor som snödroppe hade nästan gjort sitt. I trädgårdarna hade man satt igång krattandet av löv och en sur, jordaktig doft spred sig över nejden. En del påstod att det luktade gott – en doft av vår – medan andra sa att det påminde dem om hösten. Lövhögar, som hade krattats ihop, sparade man ibland till påskafton då man tuttade eld på dem. Eldningsförbudet infann sig oftast inte förrän den 1 maj.

Redan några veckor före påsk – och ibland långt innan dess – började man dra ihop ris och annan träbråte till brasan med stort B i byn. Det kunde röra sig om gran- och tallkvistar från något närbeläget hygge eller en gammal ytterdörr, som blivit ersatt av en av modernare snitt. Annan byggbråte var välkommen. Sura stubbar, som brutits upp på någon tomt, kunde det också handla om, men de var inte så populära hos brasskötarna eftersom de pyrde mer än brann. Platsen för brasan var strategiskt vald, ofta nere vid sjön eftersom där fanns gott om vatten, och återkommande år från år.

När skymningen började sänka sig över trakten var det dags att sätta fyr på härligheten. Eldsflammorna sträckte sig hungrigt efter den blåsvarta himmelen och i andanom såg man hur häxorna förskräckta vek undan för lågorna. Då var det också dags att plocka fram smällarna om man inte hade tjuvstartat förstås med att bränna av några försmällare tidigare i veckan och på påskaftonen. Det var rätt vanligt att man beledsagade påskbrevsslängningen (se berättelsen om påskbrev) med smällande effekter. Populärast var de s k gräshopporna, som okontrollerat hoppade omkring sedan man antänt dem. Kvinnorna, särskilt om man hade nylon i strumpor och underkjolar, var livrädda för dem och skrek i högan sky om de kom i närheten.

Bruket av påsksmällar tog sådana proportioner att polisen i Åmål arrangerade en utställning i sina fönster, som varnande exempel. Man koncentrerade sig på de hemmagjorda ”bomberna”, ofta kraftfulla saker som dynamitfyllda rör och liknande. Många olyckor skedde, smällarna hanterades ju i regel av ovana personer, som inte hade den minsta aning om vad de syssla med för farligheter. En bekant tonåring fick t ex halva sin hand bortsprängd. Det var inte bara barn och ungdomar, som sysslade med smällare. Även vuxna kunde ägna sig åt ”skjutandet” som man sa. Dynamitsmällar i bergen ovanför byn, där det ekade bra och länge, vittnade om att någon äldre var i farten. Raketer ingick också i arsenalen. De var emellertid fjuttiga i jämförelse med dagens raketer.

I det här sammanhanget passar det förresten att jag berättar historien om den präktigaste vårelden, som jag någonsin upplevt. Det var när jag gjorde lumpen, 1958, och låg på F6 i Karlsborg. Det var en ort där det sannerligen inte var något överflöd på nöjen så på valborgsafton drog vi, jag och några kompisar, oss ut på den s k lusharpa (ett gammal övningsfält för militären) för att bevittna körsång, talet till våren och en sprakande vårbrasa. Vädret var miserabelt, regn och rusk. Kören klämde i med några populära vårsånger. Brasan skulle tändas, men det visade sig vara en övermäktig uppgift t o m för brandkåren, som inkallats för uppgiften. Efter flera försök att få fyr på brasan i det sura vädret, ledsnade man på förhållandena och flottiljöversten, som skulle hålla talet till våren, beordrade fram en av flottiljens tankbilar. Den var tydligen fylld med diesel. Från tankbilen översköljde man brasan och sedan kunde man lätt sticka den i brand. Och vilken brand sen. Hela brasan tror jag i antändningsögonblicket lättade en meter eller mer från marken och ett svart rökmoln drev bort över lusharpa. Översten kunde sen hålla sitt tal till allmän förnöjelse. Och sen blev det vår.

PÅSKELDAR OCH SMÄLLARE (.pdf)

01. februari 2015 av Bengt Mattsson
Kategorier: Berättelser | Kommentarer inaktiverade för PÅSKELDAR OCH SMÄLLARE