Slussen

Om en sluss

”Gott om slussar är det ont” för att travestera en kändis.  Jag, som är uppväxt vid en sluss, tänkte berätta om en sådan, en av många i det slussrika Dalsland. Den heter Snäcke kanal och sluss och har alltsedan första hälften av 1870 lyft fartyg och småbåtar från Svanfjorden till Ånimmen eller låtit dem sjunka ner från den sistnämnda sjön till den förstnämnda för att via en sluss i Köpmannebro ta sig vidare ut i Vänern.

Mina första minnena av Snäcke sluss härrör sig från 3-4-årsåldern då omgivningen började göra sina intryck. Det var då mor och mormor inpräntade i mig att akta mig för slussen. Visserligen var det nog drygt en kilometer från den dåvarande bostaden ner till slussen, men dels började jag tidigt göra ärenden till affären, som på den tiden låg på kanalkanten, dels skulle vi flytta till ett nybyggt hus bara ett drygt 100-tal meter från slussen.

Jag kommer ihåg första gången jag i sällskap med min far besökte slussen. Jag vågade inte gå fram till kanten av slussbassängen utan stannade på respektfullt avstånd. Med åren avtog förstås denna respekt, men jag hade hela tiden en viss distans till den i mitt tycke skrämmande anläggningen.

I skolåldern, vill jag minnas, fick jag kontakt med slusskamrerens son, vilket förbättrade mitt förhållande till slussen. Han bodde nämligen i ett litet, rött hus på kanten av slussen, farligt nära det mystiska vattnet och den – då slussen var nedtappad – flera meter höga bassängväggen. Kontakten med sonen utvecklade sig från lek till allvar, vi blev slussvaktare på skolloven, vilket innebar att så snart båtarna ”blåste” (signalerade) så skulle vi göra slussen redo att ta emot dem. Det kunde innebära att öppna luckorna i den övre slussporten (om båten kom från Ånimmen) så att vattnet strömmade in i slussen tills det nådde sjöns nivå. Porten kunde då öppnas. Nästa moment bestod i att svänga upp landsvägsbron så att passagen blev fri för båten in i slussen. På den tiden var nämligen bron av svängtyp, senare ersatt av en av lyfttyp och maskindriven. När båten kommit in i slussen stängdes porten igen och vattnet  sänktes i slussbassängen. Nedre porten kunde öppnas när vattnet nått nedre sjöns nivå och det var klart för båten att köra ut.

Att svänga bron var alltid ett litet äventyr för sig. Först skulle den spettas loss, det gjordes genom att man stack in ett spett i järnskoningen på brons kortsida. Sedan skulle man för hand få den att svänga över slussen så att båten fick fritt fram in i slussbassängen.. För att få tillräcklig fart på svängningen brukade man skjuta ifrån mot brons cementinfattning – eller var det trä – och följa med bron i svängningen över till andra sidan. Under några nervpirrande sekunder innebar det att man svävade över det grymma vattnet. Brosvängningen skulle alltid göras i sista minuten för att man inte i onödan skulle hindra trafiken på landsvägen. Trots att det saknades trafikhinder i form av en bom på den sidan bron svängde till, har jag bara hört talas om en trafikolycka. Det var en cyklist, som inte fick stopp på sitt fordon, utan hamnade i mellanrummet mellan bron och vägen när bron var uppsvängd. Från motsatta hållet fanns det en bom, som skulle stängas innan man öppnade bron, och tur var väl det för annars hade bil, cykel eller hästskjuts kunnat hamna i slussen.

Slussen klarar i våra dagar – och kanske alltid gjort det – båtar, som är 21 meter långa, fyra meter breda och som har ett djupgående på 1,90 meter. Numera är det inte så ofta som båtar av maxstorleken slussar, men på min tid – 1940-talet och 1950-talet – var de vanligt förekommande. De fraktade papper från Fengersfors eller kvarts från bergen i Fröskog. I motsatt riktning gick ibland någon kusttanker med olja. Särskilt kommer jag ihåg en båt. Det var ”Idog”.  Hon (alla fartyg är en hon, även om de har mansnamn) såg ut att sjunka när som helst när hon bar full last. Hennes reling var av öppen konstruktion med en stötta här och där.

”Idog” var, om jag minns rätt, en järnbåt till skillnad mot de flesta båtarna, som var av trä. En sport, som vi grabbar ägnade oss åt, var att försöka känna igen båtarna på deras signal, när de bad om slussning. Och vi blev ganska bra på det. Vi kunde säga att nu kommer den eller den båten bara genom att lyssna till deras ”tuta”, två signaler för båtar kommande från Ånimmen, en signal från Svanefjorden, vill jag minnas.

Ett särskilt nöje var att beskåda de småbåtar, som skulle genom slussen. Det ligger något i det gamla talesättet, att äktenskapet har inte utsatts för någon prövning förrän det har utstått en slussning. Herre Gud vilka okvädningsord husets herre kunde vräka ur sig när vattnet började spruta då man slussade ”upp”. Och de var oftast riktade till husets kvinna eller medföljande barn. Att slussa i mindre båtar var nog många gånger en nervpirrande och det var inte alltid lätt att hålla nerverna i styr. Det gick lättare att slussa ”ned” då vattnet tappades i lugnt takt ur bassängen. Med de stora båtarna var det aldrig några bekymmer. De låg där som andra paddor, fasthållna av en tross, som följsamt slackades eller sträcktes på pollaren allt efter ned- eller uppgång.

Att komma från Svanefjorden och in mot slussen kunde vara litet knepigt. Det gällde då att hålla ordentligt ut för den sista udden, annars satt man där på grund. 2007 på våren, när jag senast besökte Snäcke såg jag, att en grön boj låg utanför udden och markerade färdvägen. Jag tror att den kom dit efter den senaste påseglingen av det luriga grundet. Men man får å andra sidan inte låta svängen bli för vid in i Branddalsviken för då kan man segla på grund där. När jag var barn var det en sport att simma ut en bit från snäckelandet och ställa sig upp i viken på ett av grunden. Innan man kommer så långt in i viken, passerar man Annenäsudden eller Dynamitudden, som den kallas därför att en gång i tiden förvarade Svenska Silikattegelfabriken sin dynamit i en kassun där. Udden var ett kärt tillhåll för gäddor och därför ett populärt ”svervelställe” (att ro drag). Det berättas att en fiskare en gång uppehöll sig där när fabrikens ägare kom i sin motorbåt. Här får ni inte fiska, det är min fisk, skrek disponenten. Fiskaren lär ha svarat att om han fick en gädda, som det stod disponentens namn på, skulle han kasta i den igen.

Slussar man ”upp” från Svanefjorden kommer man till den ljuvliga Ånimmen. Den är långsträckt och smal (13 kilometer lång och två kilometer bred) och har numera ett betydligt renare och klarare vatten än Svanefjorden. Men en gång för inte så många år sedan höll den på att gro igen av pappersfibrer, som bruket i Fengersfors släppte ut. Numera kan man fånga både lax och röding i sjön och så förstås vimman, som gjort sjön berömd. Det är en omtyckt siklöja, som man främst fångar i kallt vatten fram i november. Carl von Linné skriver efter sitt besök i Ånimskog 25 juli 1764 att ”Ånims-Wimma, en fisk som till myckenhet fångas i denna sjö och eljest är ganska sällsynt och smaka väl”. I Ånimmen ligger också en större ö, Henriksholm, som i århundraden varit platsen för olika former av jordbruk. Från Ånimmen kan man ta sig genom Strömmens sluss in i sjön Ärran, men det är en annan historia.

SLUSSEN (.pdf)

24. augusti 2014 av Bengt Mattsson
Kategorier: Berättelser | Kommentarer inaktiverade för Slussen