Den döde i gungstolen

En minideckare av Bengt Mattsson

Första kapitlet

Kriminalkommissarie Ingvald Antonsson i Östersund vaknade denna septembermorgon med en obehagskänsla i kroppen. Han försökte skaka av sig olusten när han gäspande gick ut i köket. Där fyllde han en mugg med vatten, slog den i kaffebryggaren och lät den följas av ännu en. Med visst besvär fick han ett filter på plats, fyllde på kaffehållaren, slog igen den och knäppte på strömmen. I det ögonblicket ringde telefonen.

-Kommissarie Antonsson?

Orden framfördes i frågande ton. När Antonsson fick fram ett grötigt ”ja” fortsatte telefonrösten i ovanligt piggt tonläge.

-Förlåt att vi ringer och stör så här tidigt på morgonen, men det här är från vakthavande hos polisen, Kjell Rasmusson Vi har för en stund sedan beordrat en bil till Torvalla, närmare bestämt till Klövervägen 5. Kommissarien står som krimberedskap här hos oss, det är därför jag ringer. En person har hittats död, bunden i en gungstol, på den aktuella adressen.

– I en gungstol? Bunden? ekade Antonsson.

– Ja, svarade vakthavande. Jag har larmat teknikerna.

– Jag kommer så fort jag duschat och fått i mig en kopp kaffe, sa Antonsson. Jag ringer … Han höll på att säga Turesson, men erinrade sig plötsligt att Turesson var ledig för älgjakt någonstans i skogarna runt Strömsund.. .. till Nilsgren och hämtar honom på vägen till Torvalla. Förresten tror jag att han bor där i krokarna.

Antonsson kastade en snabb blick på klockan, när han tog av sig den och la den på kanten av handfatet, innan han klev in i duschen. Kvart över sex. Ännu inte tid att väcka frun. Kriminalinspektör Nilsgren hade verkat yrvaken när Antonsson hade ringt. Men det var klart, normalt hade han ju fått sova en stund till eftersom ordinarie arbetstid började kl 8. Antonsson hade fått beskedet att han inte behövde hämta, det var bara ett par hundra meter till Klövervägen 5 från Nilsgrens bostad

– Då ses vi där, sa Antonsson.

När han var klar med duschningen och kaffedrickningen gick han för säkerhets skull in i sovrummet och väckte sin fru. Han litade inte på att hon hade ställt väckarklockan på ringning. Med ett ”vi ses” gick han sedan ut till garaget och hämtade bilen.

Antonsson hade alltid betraktat Torvalla som en relativt modern stadsdel i Östersund med nybyggda hus och han blev därför litet förvånad över att Klövervägen 5 visade sig vara en äldre byggnad, klädd i gråa eternitplattor. Han parkerade bilen på gatan utanför huset och samtidigt, som han klev ur kom Nilsgren promenerande från motsatta hållet.

– Morning, chefen, sa Nilsgren. Borta var alla intryck av yrvakenhet.

– Go´ morron själv, sa Antonsson. Hur är läget?

– Bara bra, svarade Nilsgren. Ja, det är ju litet väl tidigt för mig. Jag är, förstår du, en riktig nattuggla, som ligger och läser till fram på småtimmarna och därför känner man sig seg så här tidigt på morgonen.

Antonsson mumlade något ohörbart till svar och skyndade in i huset efter att ha morsat på en polisman, som stod på post vid ytterdörren. En vidöppen lägenhetsdörr på nedre bottnen tillsammans med ett blåvitt plastband, som hängde ned från vredet, skvallrade om var den döde fanns. Inne i lägenheten rådde en viss aktivitet. Ett par tekniker arbetade med att säkra spår. De hade riggat upp en strålkastare mitt på golvet i det som troligen var vardagsrummet. Strålkastaren var riktad mot en gungstol, i vilken den döde satt något hopsjunken. Hans handleder var fasttejpade vid stolens armstöd med bred, brun tejp, sådan som man brukar  använda för att försegla lådor med. I övrigt verkade det råda god ordning i rummet. Förutom gungstolen bestod möblemanget av en tresitsig och en tvåsitsig lädersoffa, som måste ha kostat sina modiga långsjalar, ett soffbord med tung glasskiva i en rökfärgad ton, en radiogrammofon av äldre modell och ett syskrin på fyra ben.  Långväggen var nästan helt täckt av en bokhylla. Konstigt nog saknade den nästan helt böcker. Mitt på bordet stod en röd telefonapparat. Sladden till uttaget på väggen var avklippt.

Kommissarie Antonsson blev stående en stund i dörröppningen och tog in rummet med sin blick. En av de två teknikerna höjde handen till hälsning medan de andre undslapp sig en grymtning, som skulle föreställa god morgon.

– Det var det djäv…, sa Antonsson och kvävde en svordom. Han syftade på den döde mannen i gungstolen. En stor blodfläck hade spridit sig på dennes skjorta i hjärttrakten och tydde på att en kula från ett vapen eller ett vasst föremål hade trängt in i kroppen.

– Ja, är det inte, sa teknikern, som ställde in strålkastaren och riktade den mot mannen i gungstolen. Ett skarpt sken spred sig över brottsoffret och den närmaste cirkeln runt om honom.

– Ser ut som en rå avrättning, fortsatte Antonsson. Fastbunden och dödad med berått mod.
Man kan få rysningar för mindre…

– Så sant som det är sagt, sa kriminalinspektör Nilsgren, som hade sällat sig till de andra i rummet. Stackarn verkar inte ha haft minst chans.

Antonsson och Nilsgren fick en kort redogörelse för det polispatrullen, som först hade sänts till platsen, kände till. Polisen hade cirka 45 minuter tidigare blivit uppringd av ett tidningsbud, som i skärrad ton hade sagt att ”det sitter en döing i en gungstol på Klövervägen 5”. Tidningsbudet hade som vanligt gjort sin runda vid femtiden på morgonen för att dela ut tidningar. Kommen till huset Klövervägen 5 hade han fäst sig vid att en lägenhetsdörr på nedre våningen stod på glänt. Lägenheten innanför dörren skulle visserligen inte ha någon tidning, men budet hade ropat och sedan tittat in genom dörren. Och där satt mannen i gungstolen. I övrigt hade budet inte mött eller sett någon. Omgående hade han tagit fram sin mobiltelefon och ringt polisen. Budet avslutade nu sin runda, men var naturligtvis beredd att svara på ytterligare frågor från polisen.

28. juni 2014 av Bengt Mattsson
Kategorier: Minideckare | Kommentarer inaktiverade för Den döde i gungstolen