Den enes bröd…

En kriminalnovell

Mannen kämpade sig framåt i den byiga vinden mot entrén till avgångshallen på flygplatsen. Ibland vände han ryggen mot vinden för att lättare ta sig fram. Handen med den svarta portföljen slängdes upp då och då. En mötande dam, som blåste fram som ett höstlöv, skrek ut en förbannelse när hennes plastpåse med innehåll slet sig ur hennes grepp och virvlade iväg ur hennes åsyn.

-Vilket väder, sade flygplatstjästemannen med en grimas av avsmak över sitt ansikte. Han riktade sina ord mot den inblåsta mannen med portföljen vid mötet innanför dörren. Denne muttrade något ohörbart till svar och klev vidare mot incheckning längst ned till höger i terminalen. Där kastade han upp portföljen på disken framför den kvinnliga tjänstemannen och grymtade på bruten svenska: Går flyg i den här väderet? Han fick ett jakande besked och sträckte fram biljetten, fick boardingcard och slog sig ned i en soffa nära avgångsgaten. Sedan gick allt enormt fort. En man, iförd jeans, en midjekort jacka och med en rånarluva neddragen över ansiktet så att man endast såg hans ögon i luvans smala springor, rusade in i flyghallen med draget vapen. Troligen rörde det sig om en pistol. På ett avstånd av cirka fem meter från mannen i stolen, avlossade pistolmannen tre snabba skott. Mannen i stolen sjönk ihop och ett rosslande läte kom över hans läppar.

Det gick så fort att ingen kom sig för att reagera förrän pistolmannen försvunnit ut genom svängdörren igen. Då rusade två handlingskraftiga män ur bagageinlämningen efter honom, men de kom ut lagom för att se en bil, som med en rivstart lämnade flygplatsen. De vände då tillbaka in i terminalbyggnaden för att larma ambulans och polis, men en kollega hade redan sett till att hjälp var på väg. Ambulanspersonalen, som anlände efter några minuter, kunde inte göra något för den skjutne mannen. Vid framkomsten till sjukhuset var han död och hade nog så varit sedan de tre kulorna splittrades i hans kropp.

-Vad har vi här då? Frågan kom från den något jovialiske kriminalkommissarien Mats Bengtsson och var riktad till ordningspoliserna, som var först på plats tillsammans med ambulansfolket.

– Det ser ut, som om vi fått ett mord på halsen, svarade polisassistenten, som förde befälet över patrullen. Mycket preliminärt verkar det som om någon rusat in i flyghallen och skjutit ned en passagerare, som väntade på sitt flyg.

-Namn? Ja, på passageraren alltså, undrade kommissarien och sög intensivt kring en tand, där en flaga av äppelskalet hade fastnat.

-Nej, inte ännu. Det enda vi hittills undersökt är en svart portfölj, som den skjutne tappade när han träffades av skotten. Vad, som förbryllar oss är att den inte innehöll en massa papper, det hade vi väntat, utan den här teddybjörnen och ostmackan.

-Ostmacka? Kriminalkommissarie Mats Bengtsson sög fundersamt på tanden. Och en teddybjörn… Vad kan det tänkas betyda?

Så sansade han sig och började dela ut order till höger och vänster. Det var till kriminalpoliser, som skulle höra vittnen, det var till tekniker, som skulle lusgranska brottsplatsen och det var till en hundpatrull, som just anlände, att de kunde dra sig tillbaka till stationen igen.

Den bild man fick av ögonvittnenas berättelser var enstämmig, så när som på gärningsmannens klädsel. En del ville ha honom klädd i en grön jacka av midjemodell, andra tyckte att den var brun och ett vittne hade sett en kamouflageklädd kommandosoldat rusa in i terminalbyggnaden. Det var i och för sig inte ovanligt att vittnesmålen skilde sig åt beträffande klädseln. Snarare fick man räkna med att de kunde variera och förvånas över om de var samstämmiga.

-Va´ fa…vad gjorde teddybjörnen och ostmackan där. Ja, ostmackan kan jag förstå för man kan ju bli hungrig, men en teddybjörn i en vuxens mans portfölj förstår jag inte, sade kriminalkommissarie Mats Bengtsson och kliade sig på den begynnande flinten, när han en stund senare hade intagit sin plats i polisens konferensrum.

-Om han inte skulle ge bort den till ett barn, inflikade nyförvärvet, nyss utsläppt från polishögskolan.

Han kanske inte är så dum, som han ser ut, tänkte kriminalkommissarie Bengtsson och sa högt: Jo, det förstås…

Kriminalkommissarie Bengtsson sammanfattade läget. Det var lätt gjort för man visste inte så mycket, men kanske kunde man få flera ledtrådar av den undersökning Statens Kriminaltekniska Anstalt skulle göra av teddybjörnen och ostmackan. Den luddiga björnen gav nog inte så mycket, men ostmackan skulle nog kunna bidra med ett och annat fingeravtryck. Och obduktionen skulle kanske ge något.

Nästa dag kom nyförvärvet med nyheten att det inträffat en bilolycka i granndistriktet under gårdagen. En van hade i hög fart, säkert över de tillåta 90 km/tim, kört av vägen i en ökänd kurva, hade nyförvärvets kompis, som tjänstgjorde på polisstationen där, rapporterat. Föraren, en man i 40-årsåldern, hade blivit skadad och förd till länslasarettet i medvetslöst tillstånd. När sjukhuset hade tagit hand om hans kläder hade personalen bland annat funnit en pistol.

Kriminalkommissarie Mats Bengtsson ryckte till som stungen av ett bi. Han beordrade genast en jämförelse mellan det upphittade vapnet och tomhylsorna på den vid det här laget finkammade brottsplatsen. Men resultatet blev en besvikelse för honom. Tomhylsorna visade på att mordvapnet hade en annan kaliber. Däremot saknade bilföraren licens för pistolen så polisen beslagtog vapnet. I varje fall saknade han licens om han var den han uppgav att han var när han kvicknade till på sjukhuset.

Fördömt också, tänkte kriminalkommissarie Bengtsson, när teknikerna gav honom resultatet av patronprovet. Han hade hoppats mycket på pistolfyndet, att det snabbt skulle leda till att mordet klarades upp. Nu fick man börja nysta i bagageinlämnarnas vittnesmål igen. De hade ju sett baksvansen på bilen.

Ett överraskande meddelande strömmade in från SKL. De hade sprättat upp teddybjörnen och i stället för träull hade den visat sig vara sprängfylld med heroin. Värdet torde uppgå till en dryg miljon på den illegala marknaden. Ostmackan hade man inte hunnit titta närmare på, men en preliminär besiktning med hjälp av näsan hade avslöjat att ”den luktade”.

-Tror jag det, var kriminalkommissarie Bengtssons första kommentar, när han nåddes av beskedet från SKL. Mackans bäst-före-datum hade väl gått ut.

Alltså, nu hade man en teddybjörn, som hade dolt en massa heroin, en död man på en stol i terminalbyggnaden, en ostmacka som ”luktade”, några tomhylsor från en pistol och en man på rymmen från brottsplatsen i en mörkgrön eller mörkblå eller svart bil av okänt märke. Obduktionen gav inte mycket mer än de redan visste. Inget, som kunde identifiera den döde, hade påträffats på hans kropp eller i hans kläder. De tre kulorna hade träffat i hjärttrakten och varit omedelbart dödande. När de slog in i kroppen hade de splittras och de fragment, som återstod, gav inga närmare upplysningar. Då var det betydligt mera upplysande att den här typen av ammunition hade använts. Den brukade bara brukas av de verkliga gangsterna i uppgörelser dem emellan. Ville en konkurrerande liga förhindra att heroinet kom ut på marknaden? Var det därför mannen i stolen hade dött?

Det gick ytterligare några dagar, som blev till veckor, innan SKL hörde av sig igen. Denna gång hade de analyserat ostmackan och kommit fram till att den var impregnerad med ett ämne, som snabbt vållade kräkningar om det kom in i kroppen, t ex förtärdes. Kräkningarna kunde bli så våldsamma och så långvariga att de slog ut en person i flera dagar. Ja, magkramperna kunde till och med leda till döden, åtminstone för svaga personer.

-Persson!!!!! dånade det genom rummen hos kriminalpolisen. Det var kriminalkommissarie Bengtsson, som kallade på nyförvärvet från polishögskolan. När Persson infann sig på kommissarien rum bad kommissarien om ursäkt för att han inte använde den nya snabbtelefonanläggningen med orden ”jag lär mig aldrig de där moderniteterna”. När Persson slagit sig ned i stolen mitt emot kommissariens skrivbord harklade sig kommissarien, som om han hade något viktigt att säga. Sedan sade han: -Det där att ha ostmackan i beredskap för att man skulle ha något att tugga i sig om man blev hungrig, det var nog inte så klokt. Mackan var nämligen preparerad med kräkmedel av det värsta slaget enligt SKL.

Sedan blev han tyst, som om han ville begrunda sina egna ord. Och Persson kom inte på något att säga, i varje fall inget, som passade in i situationen. Där satt alltså två män och teg i flera sekunder, men sedan fann sig Persson och han sade: -Vem kan resa omkring med en preparerad smörgås i sin portfölj?

-Ja, det undrar jag också, sade Bengtsson och trummade med fingrarna på höger hand på skrivbordet. Han gjorde alltid så när hans hjärna gick på högvarv. Och det gjorde den nu.

När han hade slagit ett par-tre virvlar med fingrarna lutade han sig framåt i kontorsstolen mot sin unge besökare och viskade: -En giftmördare…en giftmördare, min gode Persson.

Veckorna segade sig fram utan att något nytt kunde tillföras utredningen. Ja, skall man vara riktigt ärlig så övergick verksamheten hos kriminalavdelningen så smått till att jaga småtjuvar, registrera cykelstölder och göra livet surt för en och annan smålangare av sprit. Mordet sjönk alltmer i glömska, men ett och annat tips strömmade fortfarande in. Bland annat hade en sierska i Norrland en känsla av att ryska maffian var inblandad, en person vid namn Sergej skulle ha hållit i pistolen.

Kriminalkommissarie Mats Bengtsson var ingen större vän av sierskor, som vid ett par tillfällen tidigare, om än inte i denna utredning, lett honom på villospår. Han nämnde sierskan för nyförvärvet från polishögskolan, som tyckte spåret var värt att kollas upp. Ett rikslarm gick ut efter en rysk medborgare vid namn Sergej, som vid försvinnandet från brottsplatsen var klädd i jeans och midjelång jacka. Man sade ingenting om färgen eftersom vittnena var oense på den punkten.

En dag, det var en förmiddag flera veckor efter mordet, kom en gammal dam in på polisstationen. Hon verkade något förvirrad, men det framgick att hon ville anmäla ett försvinnande. –Vem har försvunnit? frågade jourhavande poliskonstapeln myndigt och satte en blankett om Anmält försvinnande i sin skrivmaskin i fyra exemplar. –Ja, det är han mannen, som hyrde rummet av mig, svarade den gamla damen. Ja, rummet är kanske fel sagt för det är köket han hyr. Se, jag är så lite i köket så jag tyckte jag kunde hyra ut det. Vad tycker konstapeln? Kan jag hyra ut det?

-Ni har ju redan hyrt ut det om jag har förstått saken rätt, svarade poliskonstapeln. Men nu var det fråga om vad han heter, som ni har hyrt ut till, och var han är…

-Var han är…är det inte ni som skall ta reda på det, undrade den gamla damen och gjorde ansats att gå utan att ha uppgivit namnet, inte ens sitt eget.

-Stopp, stopp, sade poliskonstapeln. Ni har ju inte talat om ert namn och inte den försvunna mannens. Hur skall vi kunna leta efter honom om vi inte vet vad han heter eller hur han ser ut.

Den gamla damen satte upp ett förvånat ansiktsuttryck, funderade en stund innan hon sade: -Jag trodde polisen letade upp försvunna personer om man anmälde att de är försvunna. Är det inte hit man skall vända sig om någon har försvunnit?

-Jo, jo. Det är alldeles riktigt, sade poliskonstapeln med en ton av trötthet i rösten. Men vi måste veta namn och signalement på den som försvunnit för att vi skall kunna leta. Vi måste ha något att gå efter annars kan vi inte börja söka…

-Varför sade ni inte det med en gång, sade den gamla damen förtrytsamt. Han heter Viktor Koskinkorva och hade på sig en mörk kostym, genomskinlig regnrock och han bar nog på en svart portfölj. Han bär alltid på en svart portfölj…

-Lugn, lugn, sade poliskonstapeln. Jag måste hinna med och skriva också…Sade ni att han heter Viktor Koskinkorva? Koskinkorva kan man väl inte heta. Det är ju ett finskt brännvin…

-Det var vad han sade till mig, när han hyrde rummet, sade den gamla damen. Eller sade han att han gillade det namnet så mycket att han önskade att han hette det. Konstapeln gör mig osäker när han säger så…

Nu börjas det igen, tänkte poliskonstapeln och suckade ljudligt, men så skrev han med pekfingret på skrivmaskinens tangenter VIKTOR KOSKINKORVA. Klädd i mörk kostym och genomskinlig regnrock Övriga kännetecken? Han vände sig till den gamla damen med frågan.

Den gamla damen funderade en stund, det var som om hon försökte framkalla bilden av sin hyresgäst framför sig. –Ja, det skulle vara den där svarta portföljen då. Han gick aldrig ut utan den svarta portföljen…

Svart portfölj, skrev poliskonstapeln under Övriga kännetecken på blanketten. –Ålder är väl inte lönt att fråga om? konstaterade poliskonstapeln med en nick åt den gamla damens håll. Han höll på att ramla av stolen när det kom ett rappt ”43 år” från damen. Och som förklaring till det exakta svaret: -Jag frågade honom när han ville hyra rummet.

Poliskonstapeln avslutade blankettifyllandet genom att skriva dit att Viktor hade försvunnit ”för några veckor sedan”, men ångrade sig och skrev in den 2 oktober i stället. Det lät mera precist.

Påföljande dag vid den dagliga morgonkonferensen rapporterades försvinnandet på kriminalavdelningen. Den svarta portföljen gjorde att man ville konfrontera den gamla damen med en bild man tagit på den bleka men sköna portföljmannen från flyg-byggnaden. Nyförvärvet från polishögskolan skulle tillsammans med kriminalkommissarie Bengtsson uppsöka damen. Så skedde också. Det visade sig att hon hyrde ut två rum och så köket i trerummaren. Hon bodde själv i det tredje rummet, som var överbelamrat med möbler och prylar.

Efter de inledande preludierna gick kriminalkommissarien rakt på sak och undrade om de fick visa en bild av en dödsskjuten mannen. Jodå, det skulle väl gå bra, bara inte bilden visade en illa tilltygad person. –Nejdå, försäkrade kriminalkommissarien. Bara lite blek. Skotten hade träffat i hjärtat så av dem syntes ingenting på bilden.

-Ja, det är han, sade den gamla damen tyst, när nyförvärvet från polishögskolan halade fram och visade henne bilden. Hon tillade något högre: -Vem kommer nu att betala hyran? Han är skyldig för den senaste månaden.

Kriminalkommissarie Bengtsson mumlade något om sociala myndigheter, men hejdade sig när han i klarare ordalag tänkte tillägga att ”den kunde hon nog se sig i stjärnorna efter”. Då de försökte pumpa henne på närmare uppgifter om herr Koskinkorva var det inte mycket hon kunde säga. Han hade mest hållit sig på sitt ru…förlåt, kök, när han hade varit hemma och de hade inte pratat så mycket på grund av språksvårigheterna. Hon talade inte engelska se. Men hon kunde upplysa om att han hade hyrt rummet tre månader före försvinnandet. –Jo, så var det ju det där att han alltid bar med sig en svart portfölj, sade den gamla damen och tillade att hon inte hade en aning om dess innehåll.

Kriminalkommissarie Bengtsson hade på tungan att säga ”förgiftad smörgås”, men avstod av utredningstekniska skäl. På frågan var Viktor kom ifrån, gissade den gamla damen på något land på Balkan, men hon var inte säker. Viktor hade inte fått något besök och hon visste inte vad han hade gjort när han gått ut. Men, som sagt, han hade alltid den svarta portföljen med sig.

När poliserna hade gått, skrockade den gamla damen belåtet för sig själv, där hon satt i all sin ensamhet. Hon hade utan större ansträngning fått bekräftelse på att den där mannen, långt bort ifrån, hade lyckats och att hon inte hade slängt en massa pengar i sjön. Nu kunde hon lugnt ägna sig åt sina ”små affärer”, som hon kallade dem, igen. Konkurrenten var undanröjd.

DEN ENES BRÖD (.pdf)

27. februari 2014 av Bengt Mattsson
Kategorier: Minideckare | Kommentarer inaktiverade för Den enes bröd…