Den rödhåriga damen

En humorbetonad tragedi

Bussen anlände prick klockan fyra på eftermiddagen till grusplanen på gaveln till Affären. Ja, jag skriver Affären med stort A för så kallades den av byborna, trots att det med sirliga bokstäver stod Larssons Diversehandel över dörren. Folk, som hade samlats inne i Affären i väntan på bussen, strömmade ut och bildade en halvcirkelformad figur framför fordonets dörr. Somliga skulle med bussen på dess vidare färd till staden, andra var där för att möta ”främmandet”.

-Avstigande först, ropade den myndige busschauffören, när han klev ut ur bussen som den förste. Med en svepande gest med händerna underströk han det nyss sagda och banade väg för en rödhårig dam, som uppenbarade sig i busstrappan, bärande på en resväska av modell större samt en kappa nonchalant slängd över vänster arm.

-Hörde ni vad jag sa? Ta det lugnt, ingen panik, fortsatte busschauffören sin monolog. Alla som vill med kommer säkert med. Släpp fram damen här…

Häpna såg framför allt den manliga delen, men även den kvinnliga, hur den rödhåriga kvinnan tog några steg ut på grusplanen, ställde ifrån sig väskan på marken, lade kappan på väskan, böjde sig ännu en gång över kappan, halade fram ett paket cigarretter ur kappfickan och tände en giftpinne med en världsvan rörelse.

Ännu mera häpnade de församlade när den rödhåriga, samtidigt som hon blåste ut röken, frågade: -Är någon av er händelsevis Gustaf?

Det blev alldeles tyst i några sekunder, men därefter svarade en manlig röst: -Nä…

Alla, som var från byn, visste förstås vem Gustaf var, dels därför att han var den ende i byn, som bar det förnamnet, dels för att han var byns välkända original. Inte skulle hon väl till honom, tänkte de. Hon som såg ut att vara en sådan fin dam kunde väl inte ha något ihop med Gustaf, gemenligen kallad Korven?

Handlaren i egen hög person gjorde nu entré på scenen, ja, på grusplanen vill säga. Han hade på håll hört den rödhåriga damen uttala ordet ”Gustaf” och kände sig föranlåten, i egenskap av kusin till Gustaf, att ingripa i handlingen fast han visste lika litet, som någon annan, vad det handlade om.

-Jag är visserligen inte Gustaf, utan hans kusin Adolf Larsson, handlare här på orten, presenterade sig Adolf Larsson samtidigt som han sträckte fram högerhanden mot den rödhåriga. Kan jag kanske hjälpa till?

-Ohhh, så vänligt, sa den rödhåriga damen, greppade handlarens framsträckta hand och utsatte den för ett mindre jordskalv. Så förtjusande att få träffa en kusin till Gustaf. Tänk, det har han inte skrivit ett ord om i sina brev…att han hade en kusin alltså.

-Inte det, sa den något omskakade kusinen och handlaren Adolf Larsson. Men så fann han sig och tillade: -Ni har förstås så mycket annat viktigare att skriva till varandra om…

Vid det här laget dånade nästan de församlade byborna av upphetsning. Vad hade den rödhåriga damen sagt? Skrev de brev till varandra? Vad var det för slags brev? Vad stod det i dem? Ja, det sa de naturligtvis inte. Men de tänkte.

Handlaren Adolf Larsson, som kände sin kundkrets utan och innan, tyckte nu att det var läge att snabbt få bort den rödhåriga från grusplanen innan avslöjandena blev alltför pinsamma för släkten. Han sa därför, med ett närmast insmickrande leende (ett sådant som handlare är specialister på): -Passar det så kan jag ta ut bilen och skjutsa fröken till Gustaf? Han är hemma på gården (Gustaf ägde tillsammans med sin syster en liten torva) och dit är det nästan tre kilometer. Så långt kan fröken inte släpa på den tunga väskan…

-Ni är alltför vänlig, tyckte den rödhåriga damen, men gjorde ingen ansats att avböja det i hennes tycke gentila erbjudandet. -Inte visste jag att det var så långt från bussens vändplats till Gustafs farm, tillade hon och tog upp kappan från väskan för att svepa den om sin kropp.

-Ohh, tillåt mig, sa Adolf Larsson och tog kappan ur den rödhåriga damens händer. Med en gest, som om han inte hade gjort annat i sina dar, höll han fram kappan så att den rödhåriga kunde krypa in i den.

Kommen så långt i försöket att beröva byborna en uppiggande aftonunderhållning, snurrade handlande Larsson på klacken, marscherade taktfast fram till gavelns garagedörr, öppnade den och backade ut sin Volvo av 1938 års modell. Ja, jag sa väl att det här utspelade sig några år efter andra världskriget. Med van hand lastade han in resväskan i bagageutrymmet, höll upp framdörren på passagerarsidan för den rödhåriga damen, klev sedan in på förarplatsen och försvann i ett avgasmoln (bilen var inte körd på länge) längs grusplanen och ut på den backiga och krokiga byvägen.

-Fröken är väl inte rädd att åka bil? inledde handlande Larsson bilkonversationen.

-Ohh nej, svarade den rödhåriga damen, jag äääällsskar att susa fram i bil när tillfälle bjuds.

Förresten, herr Larsson, ni kan säga Ingrid för det heter jag i förnamn. Ingrid Almgren om vi ska vara fullständiga.

-Och jag heter Adolf Larsson, men det går bra med bara Adolf, sa handlare Larsson, som hade lyft på hatten om han hade haft någon på sig.

De åkte en bit under total tystnad, men sedan tyckte Adolf Larsson att det blev pinsamt tyst så han vred huvudet åt höger (trots att bilen kommit upp i den aktningsvärda hastigheten 30 km/tim) mot den rödhåriga och sa: -Kom fröken Ingrid med tåget?

-Men så bra Adolf kan gissa, svarade den rödhåriga, som nu hade fått ett namn, och drog fram en cigarrett. Innan hon hann tända den var Adolf där med sin bensintändare, som han hade fått i vintras av en handelsresande, en vältalig en, som hade lurat på honom tre dussin att saluföra i butiken. Tre dussin…

-Tack, fortsatte hon och blåste ut en rökslinga, som fick Adolf att häftigt hosta några gånger. Ja, jag kom med göteborgståget och fick vänta i nästan två timmar på den förfärliga, bensinstinkande bussen, som tog mig hit till byn. Och så visar det sig när jag kommer fram att det är ytterligare ett par kilometer till Gustaf. Vad skulle jag ha gjort om inte du Adolf hade dykt upp?

Begrundande denna utläggning från den rödhåriga damen, som hette Ingrid Almgren, tycktes Adolf falla i grubblerier, men det var bara som det verkade, för egentligen funderade han på hur han bäst skulle köra om den hästskjuts, som de just hade kört ikapp. Men så bestämde han sig för att ligga bakom den eftersom det skulle ge honom ytterligare möjligheter att pumpa den rödhåriga på upplysningar om hennes kontakter med Gustaf.

När handlaren, den rödhåriga damen och Volvon av 1938 års modell hade försvunnit uppåt byvägen utbröt ett tjattrande och ett tjoande bland de församlade byborna. Det allmänna samtalsämnet var förstås den rödhåriga damen och närmast på dagordningen stod om det röda håret a) var en peruk b) en infärgning c) ett hårsvall av födsel och ohejdad vana. Till slut vann infärgningsalternativet allmän gillande för, som det sades, ingen kan begåvas med ett sådant illrött hår vid födelsen.

Som god tvåa på dagordningen kom hennes förhållande till Gustaf, men eftersom ingen av de närvarande hade helt säkra upplysningar, fick det bli gissningar. Men, som det heter, i brist på bröd får man äta limpa. Och det gjorde man där på grusplanen. –Hon är hans älskarinna, föreslog den djärvaste kvinnan. –Hon är hans brevvän, ansåg föreståndarinnan för Filadelfia-kapellet, som inte var lika djärv. –Hon är hans psykologiska rådgivare, sa busschauffören och stängde dörren till bussen så att de, som skulle med bussen men fortfarande var ute, fick bråttom att banka på dörren. Busschauffören höll nämligen Gustaf för ”byfånen”.

I snigelfart skred Volvon av årsmodell 1938 nu fram bakom hästekipaget, som kom från kvarnen och inte verkade ha någon brådska hem. Men så plötsligt bar det utför några hundra meter så hästen övergick från skritt till trav och ökade därmed hastigheten betydligt. Adolf gasade på, men ströp nästan omgående gasen för nu närmade sig avtaget till Gustafs torva.
-Jaha, då får vi se om Gustaf är hemma, sa Adolf mot bättre vetande eftersom Gustaf alltid var hemma. Nästan alltid, vill säga, för ibland hjälpte han till i kusinens Affär. Men när han var i Affären kände ju Adolf alltid till det.

Och mycket riktigt. Där stod han på trappan, som en annan brukspatron, med tummarna innanför storvästens armuttag. Ja, Gustaf såg ut som bygdens Napoleon, redo att leda sin armé i strid.

Med en elegant sväng svepte Volvon av 1938 års modell upp framför trappan. För att liksom understryka sin ankomst tryckte Adolf två gånger på knappen till signalhornet. Oväsendet lockade ut Gustafs syster Alma så nu fanns det en liten mottagningskommitté på trappan.

Adolf tänkte för sig själv att det skulle bli intressant att höra vilka de första orden var, som skulle växlas mellan den rödhåriga damen och hans kusin.

-Det var ett förfärligt oväsen kusin Adolf för, var det första Gustaf yttrade när Adolf klev ur Volvon av 1938 års modell. Sedan tillade han, när han fick se den rödhåriga damen kliva ur: -Kommer du med kvinnfolk till mig mitt på blanka eftermiddagen…

Hans ord åtföljdes av en rap, som lät som ett annalkande åskväder, ty Gustaf hade nyss ätit, medan systern stod bredvid och vred sina händer runt ett förkläde.

-Hej, Gustaf, här har du din Ingrid från storstan, sa den rödhåriga damen, som hette Ingrid Almgren, och tog ett par danssteg på gårdsplanen.

-Såja, såja, lugna sig, sa Gustaf, när den rödhåriga gjorde utfall inte bara mot hans kind utan mot Almas och Adolfs. Sedan blev det ett kramande och pussande på hand i mera ordnade former innan Gustaf bar in väskan i huset, Alma hälsade välkommen till det ännu inte framdukade kaffebordet och Adolf skyllde på Affären för att dra sig tillbaka med sin Volvo av årsmodell 1938.

Så förflöt några lugna dagar i byn. Lugna är kanske en överdrift för vid den dagliga (ja, inte på söndag förstås) postutdelningen i Affären pratades det ju en del om den rödhåriga damen och Gustaf. Och nästan dagligen hände det att någon av byborna gjorde sig ärende till Gustaf för att luska ut mer om den rödhåriga. Men det var som förgjort att få reda på något matnyttigt, både Gustaf och den rödhåriga damen teg som muren. Den senaste teorin var emellertid att den rödhåriga damen var Gustafs tidigare okända dotter, som oväntat hade dykt upp, men majoriteten höll fortfarande för troligt att hon var hans älskarinna. Verkade de inte vara jämngamla om man riktigt skärskådade dem?

Det gick nästan en hel månad och den rödhåriga damen bodde fortfarande i vindsrummet hos Gustaf. Hon hade fått vindsrummet och inte salen för hon rökte så förtvivlat mycket, både inom- och utomhus. Gustaf, som inte rökte själv, hade flera gånger tagit upp frågan om hennes rökning, men alltid fått ett undvikande svar. Det enda, som de kunde komma överens om, var att hon skulle avstå från att röka när hon var på utedasset eftersom det torra papperet och det fnösketorra virket lätt kunde fatta eld.

Men en dag, när Gustaf arbetade bakom disken i Affären och den rödhåriga satt sig tillrätta i godan ro på utedasset, kunde hon, trots sitt löfte, inte motstå frestelsen att tända en Robin Hood, som hon fann i fickan på morgonrocken. Ja, jag vet att klockan var elva, men vad gör det att vara klädd i morgonrock vid den tiden när man ändå inte har något särskilt för sig. Begärligt sög hon i sig cigarrettröken och snart var cigarretten, efter ivrigt rökande, blott och bart en fimp, som brände hennes fingrar. Närmast reflexmässigt lättade hon på rumpan och släppte ned den glödande fimpen i hålet.

Det skulle hon inte ha gjort för fimpen rullade genast nedför pyramiden och lade sig intill ett blad ur Åhlén & Holms katalog, som omedelbart fattade eld och som i sin tur antände en isärriven sida ur Hemmets Veckotidning. Oturligt nog låg den intill en välgnuggad halvsida ur den lokala tidningen och kommen så långt i utvecklingen var det bara fråga om sekunder innan den västra gaveln fattade eld.

Nu greps den rödhåriga damen, hur väl hennes hår än matchade flammorna, av panik. Hon rusade ut ur hemlighuset med endast en tanke i huvudet och det var att fortast möjligt få anständiga kläder på sig. Varje tänkande individ hade naturligtvis först av allt hämtat vatten för att försöka släcka elden. Följden blev att elden hade fått ordentligt fäste i utedasset när den rödhåriga damen återvände påklädd tillsammans med en vojande Alma.

Det brann alltför kraftigt för att några hinkar vatten skulle ha någon verkan. En grannpojke, som dök upp på cykel på väg till skolan, vände och cyklade, som en galning, ned till Affären där det fanns telefon, en av tre i byn. Gustaf ringde genast till Fabriken, där det fanns en motordriven brandspruta. Den hängdes bakom verkarns bil och sedan bar det av hem till Gustafs i ett huj. Men vad hjälpte det, vid framkomsten var det stolta hemlighuset så gott som nedbrunnet och släckningen fick inriktas på att rädda de omkringliggande byggnaderna.

Gustaf sa inte ett ord resten av dagen och under hela kvällen. Och den rödhåriga damen stängde in sig på vindsrummet, oförmögen att äta eller prata. Nästa dag packade hon sin resväska, fick hjälp av Gustaf att dra den på Almas cykel ner till vändplanen, där den rödhårig steg på elvabussen.

Efter den dagen ändrades Gustaf s öknamn i folkmun till Flamman. Vad nu folk kunde mena med det.

DEN RÖDHÅRIGA DAMEN (.pdf)

26. februari 2014 av Bengt Mattsson
Kategorier: Noveller | Kommentarer inaktiverade för Den rödhåriga damen