En tid, en by

Kapellet

En novell

Med långa sugande drag drog han upp vattenhinken ur brunnen. Hinken var kopplad med en karbinhake till repet och den gnisslade och gnall mot hinkens grepe när han skiftade tag för att korta repet vid upphivningen. När hinken kom upp i dagens ljus, bar han den bort till tvättgrytan ett tiotal meter längre upp för sluttningen nedanför kapellet. Efter tömningen i grytan återvände han med hinken och repet till brunnen för att på nytt sänka hinken i djupet.

Han hade själv varit med när brunnen grävdes och kapellet byggdes. Det hade gått några år sedan dess. Emil på Myran hade också varit med. Och Karl den store eller Kalle i Liden som han också kallades. Det var Karl den store, som hade burit planken till bygget. Men brunnen hade han själv grävt, åtminstone tre av de fyra djupmetrarna. Vid den fjärde hade han stött på ett gruslager, som var vattenförande till den milda grad att vattnet nog skulle räcka till hela byn. Det var Ludvig, den gamle hedersmannen, som hade gått med slagrutan och sagt att ”här finns vattnet” och det hade som sagt stämt. Längst ned i sluttningen bakom kapellet hade de grävt.  Långt ifrån alla trodde på slagrutan, att den kunde peka ut bästa platsen för brunnsgrävning, men hur det var med den saken så hade Ludvig haft rätt hittills. Åtskilliga av byns brunnar var grävda efter Ludvigs anvisningar sedan han vandrat fram och tillbaka med vidjeklykan.

Det brann en eld under tvättgrytan så då och då måste Eilert avbryta vattenösningen för att lägga på mer ved. Det brann förresten en eld i vattnet också eftersom det skulle användas för dopet, som skulle äga rum på söndag. Nu var det lördag kväll och Eilert, som var pingst-församlingens äldste, hade tagit på sig att fylla på dopgraven i kapellet med varmt vatten. Han brukade för det mesta åta sig att fylla graven med vatten. Om han kokade vattnet nu skulle det svalna till lagom badtemperatur på söndag förmiddag. Han slog först i en hink vatten i grytan innan han tände elden under den och sedan fyllde han grytan till brädden innan han bar in det kokande vattnet och tömde det hinkvis i dopgraven.

Dopgraven hade vållat dem mest huvudbry under bygget, ovana som de var vid att konstruera något så ovanligt. Men det hade löst sig när Emil på Myra hade erinrat sig att han varit med i disponentvillans källare och byggt en sköljbassäng  i cement. Då hade man först tillverkat en förskarning, en slags form,  av bräder för att kunna göra bassängens väggar. Så gjorde man nu också och det fungerade. Emil blev förresten den förste att stiga ned för dopgravens trappa. Han hade blivit frälst på höstkanten, när det var för kallt att döpas i sjöviken, vilken de tidigare hade använt och fortfarande använde på somrarna. Därför hade han fått gå ner i dopgraven tillsammans med pastorn och under församlingens extasiska hallelujarop.

Nu var det oktober och gropen i kapellet skulle användas för första gången i år. Tre nya själar hade hittat fram till Frälsaren och det gällde att snabbt få dem döpta innan de ångrade sig. Det var vad som hände härom året när byns värste suput hade fallit på knä och överlämnat sig, men som på måndag, när han nyktrat till, skyllt på ruset och återvänt till flaskan. Om man hade hunnit döpa honom hade utgången säkert blivit en  annan, resonerade församlingens äldste. Om man går ned i dopet är det oåterkalleligen avgjort. Därmed basta.
Eilert fyllde grytan till brädden och la in mera ved under den. Det gnistrade och sprakade när han rörde om i elden och några eldflagor sökte sig upp mot den allt mer mörknande hösthimlen. Rätt snart slocknade de och dansade vidare uppåt, lyfta av en laber kvällsbris som svarta sorgflor.

En halv timme senare var det dags att bära in det kokande vattnet. Han hade redan gjort en sväng in i kapellet och upp på dess podium och där lyft upp luckan i golvet som blottade gropen. Den första hinkens vatten skvalade snart ner i bassängen och Eilert blev med ens kissnödig när han hörde ljudet. Han blev tvungen att uppsöka utedasset med alla dess otrevliga dofter, men ute i Guds fria natur ville han inte förorena. Dessutom kunde det komma någon.

Han gjorde sina vändor med varmvattnet, såg till att elden hade slocknat under grytan, låste kapellet och begav sig hemåt. Där välkomnades han av hustrun med kvällsmaten i det närmaste klar. Det blev vitgröt, lagad av vetemjöl och mjölk, och med en smörgrotta mitt i grötklicken på tallriken. Efter den sedvanliga bordsbönen åt han med god aptit, nöjd med sitt extraarbete vid kapellet.

Söndagen kom och med den nya pastorn från stadens pingstförsamling. Han skulle förrätta dopen eftersom församlingen för tillfället stod utan andra ordets förkunnare än de egna vittnena, som inte hade rätt att döpa. Han var känd som en god predikant och en god sångare. Eilert och hans församlingsbor såg därför fram emot en riktig högtid. Redan när den inleddes kom den emellertid att störas av byfånen, som hade slagit sig ned på första bänkraden, och med tillrop hade häcklat det, som skedde på podiet. Till slut hade Eilert och ytterligare ett par av de äldste känt sig föranlåtna att kliva fram till fridstöraren och handgripligen föra ut honom ur kapellet. De hade helt enkelt slängt ut honom och därefter ställt sig just innanför ytterdörren för att se till att han inte kom in igen. Han hade hållit sig utanför kapellet ett tag, gått runt och apat sig i de fördragna fönstren, men till slut begivit sig hem.

Efter intermezzot kunde mötet fortsätta som planerat. Två av dem, som skulle döpas, hade infunnit sig och satt omklädda i sina vita, fotsida linnen på därför avsedda stolar på podiet. Den tredje hade modet svikit i sista stund. Han hade tagit bussen in till staden på morgonen, den buss, som plockade upp mjölkflaskorna efter vägen och därför gick på söndagar. Där hade han omgående begivit sig till ölkaféet. De två kvarvarande steg ned till pastorn i gropen och blev doppade av denne helt under vattnet allt under församlingens våldsamma utbrott. De yngre, som hade dröjt sig kvar på mötet från morgonens söndagsskola, såg förskräckta ut medan en del av de äldre upphävde konstiga ljud under sitt tungomålstalande.

Efter mötet samlades de mest prominenta församlingsborna i köket intill salen och drack kaffe med hembakat bröd. Övriga mötesdeltagare drack sitt kaffe ute i salen med kakorna och vetebullarna balanserande på sina knän. Kopparna med de dyrbara dropparna hade de på bänken vid sidan av sig. Det var ett blåsande och sörplande för kaffet var varmt. Kokt på björkved, skojade en av de trägnaste mötesbesökarna.

Pastorn måste hasta vidare till sin egen församling så Eilert tog ute i köket fram kassaskrinet och gjorde församlingen oskyldig. Samtidigt som han överräckte pengarna till pastorn bedyrade Eilert att det hade varit ett härligt möte trots intermezzot i början och att pastorn naturligtvis var välkommen tillbaka en annan gång.

I veckan efter dophögtiden uppvaktades en av de nydöpta varje dag av grannar och jobbarkompisar, som ville komma över hans motbok. Det var ett springande och rantande. De mest energiska erbjöd till och med pengar för att få hans motbok och hans namn på fullmaktsbladen. Alla fick nej, helt enkelt för att han hade bränt upp den när han hade gått och  blivit frälst. Hans kamrat i det andliga ståndet slapp undan uppvaktning eftersom han aldrig hade brytt sig om att ta ut någon motbok.

-Bränt upp? sa en av de mest påstridiga till sin kamrat. Är människan inte klok…?

En tid, en by (.pdf)

18. april 2015 av Bengt Mattsson
Kategorier: Noveller | Kommentarer inaktiverade för En tid, en by