Utsikt från Äivisåive*
Om man inte spar på stegen utan villigt vandrar opp
och har krafter kvar att blicka ut från Äivisåives topp
får man riklig lön för mödan, skådar Vindelälvens lopp
Ömsom lojt den sträcker ut sig i det lugna selets kropp,
ömsom forsande kaskader, den gör små och stora hopp
för att plötsligt bilda Gautsträsk som om nån satt i en propp.
Men här gives mycket mera att ta in med ögats lins,
sånt som vandraren med glädje och nåt drömskt i hjärtat minns.
Fjällens ryggar går i dalar ner med sidor som befinns
ha en färg som elefantens och en skönhet som ett kvinns,
när de åter går i toppar och med himlen sammanrinns
och oändligt sträcker ut sig som om inga gränser finns.
Det är också här på toppen, om mot norr man vänder sej
som i midnattstimman solen mitt i sommarn håller dej
vaken med sitt trolska strålljus, en invit till sen galej
eller till en stund i stillhet om galej ej är din grej.
Men den stig som fört oss uppåt kan den glömmas – nej, nej, nej.
Örter, blommor, mossor, lavar och ett björnspår – huvvamej!
Dock vill blicken ständigt vändas mot den by som breder ut
sina hus och slagna lägdor där som Tjulån når sitt slut.
Det är där som päran odlas uti backens svåra lut.
Ja, en knöl som har förärats festivalen. En salut
för det folk där bor och verkar för sin bygd, ja, absolut!
Och till alla ni som tvekar: Kom hit upp och se och njut!
Utsikt från Äivisåive (.pdf)