Vilken trevlig dag!

En sannolikt osannolik historia

Dagen började bra. Martin klev upp ur sängen vid sjutiden på morgonen och kände sig ovanligt pigg. Det visade sig att han hade vaknat till en solig och grann dag när han tittade närmare efter då han drog upp persiennerna i sovrummet. Det enda, som störde honom, var att det hoppade omkring en s skata på gräsmattan utanför fönstret och det brukar vara ett dåligt omen att få se en skata, som den första levande varelsen på dagen. Det hade han lärt sig som grabb av sin skrockfulla mormor.

Nåväl, Martin tänkte inte närmare på det utan drog igång kaffebryggaren för en kopp eller två av morgonkaffet och bredde sig en ostmacka. Med kaffet, mackan och dagens tidning i händerna tog han sig ut på balkongen för det var som sagt en solig dag. På grannbalkongen hade herr och fru Sillström just avslutat sitt frukosterande och höll på att duka av när Martin trädde ut. Efter att ha hälsat ett hurtigt ”go´morron” ägnade han sig åt mackan och tidningen. En självmordsbombare hade som vanligt varit i farten i Irak och tagit tio liv på en marknadsplats i Bagdad. I Stockholm, Göteborg och Malmö hade hotell- och restaurantfacket varslat om strejk. Och i Härnösand hade en våldtäktsman slagit till mot en tonårstjej, som hade varit på väg hem vid tretiden på natten.

När Martin tittade upp från tidningen fick han se att skatan hade slagit sig ned på räcket till balkongen. När han rörde på sig lyfte den med ett kraxande läte och slog sig ned i björken på tomten. I samma ögonblick den fick luft under vingarna erinrade han sig att skata heter ”pica pica” på latin. Efter att under några sekunder ha begrundat denna onödiga kunskap, återgick han till tidningsläsandet och mumsandet på ostmackan.

När Martin avslutade sin frukost genom att sörpla i sig de sista dropparna ur kaffekoppen, såg han i ögonvrån att skatan i en lång dykning förflyttade sig ned till gräsmattan. Där gick den till synes stolt vippande med stjärten omkring och pickade i gräset här och där. Då och då verkade den hitta något ätbart för den gjorde små uppehåll i pickandet för att tugga i sig sina fynd.

Avdukningen gick snabbt liksom duschen och påklädningen. Glatt visslande tog han trappan ned från andra våningen i fyra språng. Just när han tog tag i handtaget till ytterdörren kom han ihåg att han glömt några papper på skrivbordet, papper som var nödvändiga för dagens arbete på kontoret. Han kvävde ett ”jävlar” när han snodde runt och betydligt långsammare tog sig uppför trappan. Framför sin dörr stoppade han handen i högerfickan där han brukade ha nycklarna. Tomt. Martin kände efter en gång till liksom i de övriga fickorna. Inga nycklar. Fan också. Smått desperat kände han på dörrvredet. Låst.

Till råga på allt började han kallsvettas. Han kände hur svetten rann nedför nacken på sig och vidare nedför ryggen. När det här var klart skulle han behöva duscha igen. Efter ett snabbt övervägande kom han fram till att det bästa var att uppsöka vice värden för att bli insläppt med hans huvudnyckel. Han började därför gå mot värdens lägenhet i grannuppgången. När Martin kom ut genom ytterdörren lade han märke till att skatan hade förflyttat sig till gräsremsan framför porten. Den skrockade olycksbådande när han sköt upp dörren.

Ingen var naturligtvis hemma hos vicevärden. Hur han än ringde och ringde på dörren förblev den stängd. Det är den satans skatans fel, tänkte han för sig själv när han återvände ut. Han gick i riktning mot parkeringsplatsen när det plötsligt slog honom att nyckeln till bilen låg tillsammans med de andra nycklarna på byrån i hallen. Villrådig blev han stående på grusgången. Vad skulle han ta sig till? Polisen, tänkte han. Polisen kunde säkert hjälpa honom. Beslutsam började han gå mot polisstationen.

Ute på gatan hade morgonrusningen till kontoren och affärerna börjat. Morgonsura människor blandades med dem, som med stor tillförsikt såg fram mot dagens äventyr. En kollega susade förbi i sin Honda. Han var för uppmärksam på den övriga biltrafiken för att se Martin där han gick på trottoaren. Ett kraxande ovanför hans huvud fick honom att sträcka upp händerna. Det var den rackarns skatan igen. Hade den tagit upp förföljandet eller var det bara en tillfällighet att den flög åt samma håll, som han gick?

En kvart senare slog Martin upp dörren till polisstationen. Den verkade öde. Tomt vid disken i receptionen. Men så hörde han ljudet av en spolande toalett och sekunderna senare dök en uniformsprydd kvinna upp. Hon hälsade honom med ett glatt ”go´morron” och han svarade med ett surmulet ”go´dag” innan han berättade om min prekära belägenhet. Hon lyssnade uppmärksamt och när han tystnade sa hon att hon kunde ringa till en låssmed. Vad snällt, tänkte han först, men sedan kom han på att en låssmed skulle ju kosta en massa pengar. Visste hon hur mycket? Nja, sade hon. Kanske en tusenlapp. En tusenlapp? Raskt tackade han nej till förslaget och sade att han skulle ordna det på något annat sätt.

Hela vägen tillbaka hem funderade Martin på hur han skulle komma in i sin lägenhet. Väl hemma gick han runt huset och kollade balkongen. Hans lägenhet låg på andra våningen och längst ut i huset. Kanske kunde stupröret erbjuda en möjlighet. Det gick en halv meter från balkongen och såg ut att vara ordentligt fastsatt i väggen. Han ruskade prövande i det. Jodå. Det skulle nog hålla. Innan han tog av sig kavajen kastade han en blick runt omgivning. Inte en levande varelse – jo, skatan förstås. Den spatserade vippande på stjärten omkring på motorhuven till hans bil.

Martin samlade ihop all sin kraft och började klättringen på stupröret. Skornas gummisulor gav ett gott fotgrepp och var till god hjälp för händernas krampaktiga tag om plåtröret. Klättringen gick lättare än han hade trott och snart var han i jämnhöjd med balkongen. Han tog ett bastant grepp om balkongräcket med vänsterhanden innan han släppte taget om stupröret med höger hand. Raskt svingade han sig över balkongräcket. Puh! Det var en kraftansträngning. Utmattad sjönk han ned på trädgårdsstolen. Då slog det honom, hur tar man sig vidare in i lägenheten? Han hade ju stängt och låst dörren inifrån när han hade dukat av frukosten.

En barsk stämma avbröt hans funderingar. Han hade varit så upptagen av sina göromål att han inte hade märkt att en polisbil hade svängt in framför huset. – Vad gör ni där? sade rösten. Kom genast ner. Martin lutade sig över räcket och tittade ner i två uppåtvända polisansikten. -Jag bor här, svarade han. – Försök inte, brummade den barska stämman. Vi körde förbi och såg dig klättra på stupröret. Nu säger jag till dig igen. Kom ner… Han försökte förklara att han hade glömt nyckeln till lägenheten på byrån i hallen och att det här var hans försök att ta sig in i lägenheten, men poliserna tvivlade fortfarande och ville ha ner honom. Till slut tog han stupröret ner igen för att öga mot öga göra sin förklaring ännu mera trovärdig. Ingenting hjälpte. Med ett polisgrepp, armen bakom ryggen, förde de honom mot polisbilen och in i den. Han hörde skatans skrockande när bildörren slog igen.

På polisstationen upptäckte artin att han inte hade någon legitimation. Plånboken låg ju på samma ställe som nycklarna. I väntan på att någon från hans jobb skulle komma och tala om vem han var fick han krypa in i arresten. Han började inse att det såg misstänkt brottsligt ut att klättra upp på en låst balkong, från vilken han inte kunde komma vidare med mindre än att han bröt upp dörren eller slog sönder fönstret.

Efter en dryg halvtimme, som verkade betydligt längre, dök en kollega från jobbet upp. Han uttryckte förvåning över att finna Martin inburad, men fattade snabbt galoppen när han fick höra förklaringen. Han intygade för polisen vem Martin är, var han bor och att han är en oförvitlig medborgare. Med det lät sig polisen nöja och Martin kunde gå, som en fri man. Vad jag inte förstår, sa kollegan på väg till hans bil, är att du inte gick till jobbet. Du har ju lämnat en reservnyckel till din lägenhet till mig…

När Martin slog igen bildörren kom en skata flygande och slog sig ned i björken på trottoaren. Visserligen ser alla skator lika ut, men den här var misstänkt lik hans skata.

Vilken trevlig dag (.pdf)

27. februari 2014 av Bengt Mattsson
Kategorier: Noveller | Kommentarer inaktiverade för Vilken trevlig dag!