Buss på Prag

En reseskildring

Det började bra. Taxin kom i tid, klockan 02.30. Gäsp. Efter en stunds konverserande med föraren visade det sig att samma taxi hade fått uppdraget att köra oss till Sundsvall. Vilken tur! En omlastning mindre och ett tillfälle färre att glömma bort något av resekollina. Men busstorget i Östersund måste vi ta vägen om för där skulle ytterligare tre passagerare kliva på. Och mycket riktigt. Där stod de, tre morgonpigga damer med tulpaner i blicken. Vi skulle göra gemensam sak genom Sverige, sedan skulle våra vägar skiljas. Vi skulle till Prag, de till Hollands blommande fält.

Vant boade vi in oss på sätena i bussen i Sundsvall. Frugan gnällde litet över att ett gäng på fyra från en norrländsk kuststad hade ockuperat åtta säten, men sådana futiliteter måste man sätta sig över om man skall kampera ihop en hel vecka. Förresten var vi inte sämre själva eftersom vi raskt hade roffat åt oss fyra säten, två att ha handbagage och kläder på.

Raskt rullade bussen söderut under den kvinnliga förarens mjuka handlag med ratten och under den tystnad, som präglar oss blyga svenskar de första timmarna tillsammans. Nåväl, ingen nationalitet är väl särskilt språksam av sig vid femtiden på morgonen. Surret steg betydligt när vi närmade oss Tönnebro och den hägrande frukosten. Eller var det tanken på pinkpausen, som lossade tungornas band?

I Tönnebro fick vi oss då äntligen en dos av den svenska nationaldrycken kaffe och den bidrog till betydligt gladare miner när vi rullade vidare. Vår guide hälsades till och med med glada leenden när hon, för det visade sig vara en hon, klev på i Gävle där vi också bytte den kvinnliga föraren mot en manlig för i en svensk buss måste väl jämlikhet råda. Guiden grep sig genast an med sina arbetsuppgifter och informerade om vad som skulle hända på resan. Eftersom vi tog upp resenärer i Borlänge och Ludvika, fick hon för varje ny påstigande upprepa programmet så till slut verkade hon smått tjatig. Hade hon varit mer organiserad i sitt beteende hade hon förstås väntat tills alla hade klivit ombord. Hon hade också ett litet lustigt sätt att använda ordet ”naturligtvis” på. Det ordet petade hon in litet här och där i sin meningsbyggnad. Men sådana bagateller skall man inte bry sig om. Huvudsaken är att man är positiv till det som väntar.

I gnällbältets huvudstad Örebro var det dags för lunch och en så där 40 hungriga vargar kastade sig över restaurangens läckerheter. Efter det obligatoriska toalettbesöket bar det av igen med svällande magar och dåsighet i blick. Snart snarkades det litet varstans i bussen. Då och då väcktes de slumrande upp av guiden, som hade något att berätta om det som fanns på höger eller vänster sida. Slottet och klostret i Vadstena fick oss att rycka till och yrvaket titta upp, men snart försjönk vi i den goda slummern igen.

Kaffe är ju som sagt en stor artikel för oss svenskar och här och där utbröt en kaffepaus vid något lämpligt rastställe. Snällt sörplade vi i oss av bussens pulverkaffe och tuggade i oss en mazarin därtill. Resebolaget måste ha finansierat hela resan på denna kaffeförsäljning, tror jag. För att inte tala om den whiskyskvätt, som tillkom om man önskade, på andra sidan gränsen. Den förhöjde humöret betydligt.

I Trelleborg lastades vi ombord på ”Nils Holgersson”, ja, färjan alltså. Naturligtvis, som guiden skulle ha sagt. Havet låg som en spegel, så det smakade bra med en macka och öl. Sedan i säng för reveljen skulle gå redan 05.30 nästa dag. Då väntade Tyskland och en dagsetapp på över 60 mil via Berlin till Prag. Men först en bastant sjöfrukost på färjan.

Inget är så sövande som tysk autobahn, så snart sussade vi igen. Vi kikade upp med ett öga när guiden förkunnade att ”här gick gränsen till det forna Östtyskland.” Det var inte mycket kvar av den forna gränsen, men en gata i skogen hade det nog varit. Då var rundturen i Berlin betydligt mer intressant och när vi stannade vid chechpoint Charlie väcktes egna gamla minnen till liv. För exakt 40 år sedan besökte jag och en kollega Västberlin och skulle då göra en kortare visit i Östberlin. Vi körde in över checkpoint Charlie och de bistra östtyska gränspoliserna mönstrade oss uppifrån och ned. Vi blev godkända och med 10 östtyska mark på fickan (det var inträdesbiljetten) släpptes vi in. När vi skulle ut igen hade jag förbrukat så gott som alla de 10 marken på öl och en grammofonskiva. Jag hittade 10 pfennig, när jag vände ut och in på fickorna. ”Behåll den som souvernir,” sa vakten, och sköt pengen tillbaka över disken. Han tyckte nog att han var gôrsnäll som lät mig behålla slanten eftersom det var förbjudet att föra ut östtyska mark.

Himmel och pannkaka vad det hade byggts i Berlin. Det var t o m värre än i Åre. Relativt ny är den svenska eller nordiska, för de nordiska länderna har gemensam, ambassaden. Persiennehuset kallas den i folkmun eftersom fasaden ser ut som en jättestor persienne. Arkitekten är förstås finsk, vad annars. Vi susade förbi den och vidare mot Prag. Innan vi lämnade Tyskland fyllde vi våra magar med schweizersnitsel på en skid- och vandringsort, som jag tror heter Landsberg eller något liknande. Sedan var det bara någon kilometer till tjeckiska gränsen. Väl där skulle det bara vara drygt tio mil till det hägrande slutmålet Prag.

På gränsen mellan Tyskland och Tjeckien fick vi stanna för passkontroll. Två myndiga gränspoliser, en tysk och en tjeckisk, klev ombord. Den tjeckiske polisen verkade överlämna grovjobbet att granska passen till sin tyske kollega. Kanske tyckte han att räckte med den tyska grundligheten. När vi drog vidare berättade guiden en sann historia från gränskontrollen. Då den tyske passpolisen klev in i bussen hade guiden sagt att ”det är bara en grupp pensionärer”. Polisen hade då sagt ”då är det bovar allesamman”. Haha.

Äntligen Prag, resans mål. Hotellet visade sig vara ett jättestort ett, det största jag någon gång bott på. Och jag har ändå bott på en massa hotell genom årens lopp. Hotell Duo heter det och har över 500 rum. Vi fick vårt rum på femte våningen, tyvärr tillsammans med ett gäng italienska ungdomar, som gjorde sitt bästa för att riva huset på nätterna. Men det är sådant man måste ha överseende med för ungdomar måste ju få rasa ut när de är på skolresa eftersom de måste sköta sig när de är hemma.

Redan nästa dag stod stadsvandring på programmet och man prisade sin lyckliga stjärna att man tagit med de bekväma skorna. Den lokala guiden pratade svenska, som han lärt sig i Olofström, och var riktigt smårolig. Bland annat kallade han de svenska krigsbytena från 30-åriga kriget för ”lån” och det var ju ganska snällt sagt. Pragborgen och domen imponerade på oss och alla rysligheter, som utspelats där, fick oss att frysa. Men det var som bortblåst på kvällen för då bänkade vi oss i den verkliga turistfällan, en restaurang med zigenarorkester och kypare, som demonstrerade sin skicklighet i att fylla på vinglasen från en glaskupa med jättelång pip. Hur många dukar det spillts på innan de blev fullärda förtäljde inte historien. Musiken var bra liksom dansuppvisningen.

Nästa dag blev det vinprovning. Bussen tog oss till en liten stad några mil från Prag som heter Melnik. I den staden ligger ett slott och slottsherren och slottsfrun, som bor i Belgien, är kända för att producera vin. Efter en rundvandring på slottet blev det dags för vinprovning i de djupa källarvalven. Sex viner skulle avsmakas med en smula bröd som tilltugg, detta för att de olika vinsmakerna skulle komma till sin rätt. De smakade bra, allesammans. Hoppas det tjeckiska jordbruksministeriet tyckte detsamma. Det var nämligen på slottsbesök samtidigt som oss. Slottsherren själv hade kommit från Belgien dagen till ära så vi fick en släng av sleven. Tio sekunder vid en passage av ett av rummen. Men vi kunde i lugn och ro beundra hans svarta ”jagga”, som stod parkerad på gården. Frun har en grön av samma sort kunde guiden upplysa oss om.

Efter vinprovning och lunch tog vi oss hem för några timmars vila. På kvällen blev det nämligen båtfärd på Moldau, som floden i Prag heter. Vi skulle få en egen båt, men den snikne skepparen plockade in ett 20-tal italienare också. Lugnt och fint gled vi fram på floden samtidigt som vi stoppade i oss från en buffé. En sluss lyfte oss ett par meter och efter någon kilometer var det dags att vända. För den som är uppvuxen vid Snäcke kanal, var den här slussningen rena barnleken. Snäckeslussen lyfter båtarna eller sänker dem, beroende på åt vilket håll man skall, en fem-sex meter.

Den tredje hela dagen i Tjeckien ägnades åt ett besök i Theresienstadt, det ökända judeghettot och fånglägret från andra världskriget, några mil utanför Prag. Här staplades hemskheterna på varandra och man frågar sig hur människor kan vara så grymma som man var här. Vi besökte dels ett museum, dels den lilla fästningen med dess avrättningsplats. Hur Röda Korset kunde inspektera utan att påtala grymheterna är ofattbart, men nazisterna var tydligen specialister på att dölja sanningen. Till exempel hade de något som kallades ”rakstugan” inne i fästningen där tvättfat i porslin stod uppradade. Allt såg äkta ut. Men tvättfaten saknade avlopp. De var enbart till för att lura Röda Korset. Ingen fånge kände till denna rakstuga.

Guiden berättade att endast tre personer lyckades rymma från fästningen och klara sig undan nazisterna. Som hämnd för flykten valdes tre personer ut bland fångarna och avrättades. Vi vandrade också igenom den cirka 500 meter långa täckta gång, som mynnade ut vid avrättningsplatsen. Här fanns fortfarande anläggningsplatsen för skyttarna och en galge kvar.

Betydligt behagligare var det att på kvällen bänka sig på utställningsområdet för att avnjuta en konsert på vattenorgel. Till de välkända tonerna ur Carmen sprutades vatten både högt och lågt samtidigt som ljuset i vattnet skiftade färg. Tjusigt. Sedan for vi hem och åt en bit mat innan vi sussade. Den långa hemresan skulle anträdas nästa dag, måndagen.

I ottan styrde vi ut från Prag. Näsorna riktades nu mot den tyska staden Dresden, oerhört bombad i krigets slutskede. Men återuppbyggt, till stor del genom skänkta pengar, skänkta av förstörarna. På kvällen angjorde vi Travemünde för att ta färjan över till Trelleborg. Innan vi gick på färjan gjorde vi naturligtvis, som guiden skulle ha sagt, ett besök i Bordershop för att inhandla olika godsaker. Gissa om vi sov ovaggade på färjan efter den långa dagsetappen med bussen. Och sedan åkte vi genom Sverige under hela tisdagen. Men Sverige kan ni ju vid det här laget. Eller hur?

BUSS PÅ PRAG (.pdf)

27. februari 2014 av Bengt Mattsson
Kategorier: Reseskildringar | Kommentarer inaktiverade för Buss på Prag