En oförglömlig man och resa

Om en resa tillsammans med profilen Gösta Olander

En av de mest oförglömliga människor jag träffat under alla mina år som journalist, är idrottsoraklet och fjällmannen Gösta Olander i Vålådalen. Under en veckas tid i början av 1960-talet reste jag med denne man och lärde känna honom då och under otaliga träffar på Östersunds-Postens redaktion i Östersund, som han alltid brukade besöka i väntan på tåg eller flyg ut i stora världen.

Det var rena slumpen att jag träffade Gösta Olander första gången. Jag var en ung journalist och hade bara hört talas om honom som arbetsgivare och tränare åt Gunder Hägg, 40-talets stora löparstjärna, som under en tid var dräng i Vålådalen. En dag i början av 60-talet, jag hade några månader tidigare börjat på ÖP, kom redaktionschefen och ville tala med mig. Han såg ganska bister ut, så jag trodde han var ute i allvarligt ärende. Så visade det sig inte alls vara fallet. Inne på sitt rum sken han upp och meddelade att Gösta Olander hade ringt och sagt att en ÖP-medarbetare var välkommen att följa med honom till Lofoten. Dit skulle Gösta Olander åka för att avsluta en film – han var en hängiven 16-millimetersfilmare och visade gärna filmerna för gästerna i Vålådalen – som han tidigare hade påbörjat om fågellivet på ön Röst, längst ut på Lofoten. Men det var bråttom. Jag måste bestämma mig på direkten för resan skulle ske redan i övermorgon. Meningen var att en av dåtidens stora skridskostjärnor skulle ha följt med honom, men hade i sista minuten fått förhinder och nu gick budet till ÖP. Det sena avhoppet var anledningen till den sena förfrågan.

Jag utgick från att jag fick ledigt från jobbet och tackade ja på stående fot. Redan nästa eftermiddag tog jag tåget till Undersåker och bussen till Vålådalen. Där blev jag hjärtligt välkomnad av Gösta. Efter att han visat mig runt i anläggningen och den närbelägna Olandergården, Riksidrottsförbundets idrottsgård, var det dags att krypa till kos eftersom vi skulle upp i ottan.

Tidigt nästa morgon stod en taxi på gården. Den tog oss och en ansenlig mängd filmutrustning till Vaernes flygplats i Norge. Därifrån bar det av med ordinarie flyg till Bodö, varifrån vi tog Hurtigrutten, båten alltså, till Svolvaer på Lofoten. Det var i månadsskiftet februari-mars, gott väder och häpnadsväckande vackert att glida fram på Vestfjorden. Vita fjäll stupade ned i havet, där stora och små båtar pilade fram och tillbaka. Men skönheten bedrog. Den var dödligt farlig, berättade en norrman för oss. När som helst kunde snötäcket sätta sig i rörelse och rusa nedför sluttningen och ut i havet. Var det då så att en bil var på vägen så sköljdes den med ut i vattnet av snömassorna.

Hurtigrutten var och är kanske fortfarande Norges ”busslinje” och fraktade åtminstone på den tiden allehanda varor till de byar och städer som den anlöpte. Ur dess innandöme kunde varjehanda saker vinschas upp som melasstunnor, potatissäckar, bilar och till och med en likkista. Om det var någon i den kan jag inte säga, men av det sorgetåg, som väntade på kajen, kan man ju bara dra en slutsats.

För mig stod det tidigt klart att Gösta var en man med mycket bestämda principer och åsikter. Han gjorde klart att jag inte skulle lägga mig i filmningen utan sköta mitt, d v s stillbildskameran. Dagen till ära hade jag laddat den med färgfilm, vilket betraktades som något exklusivt på den tiden. Jag har fortfarande kvar de färgade diorna, om än i något blekare tillstånd än när de togs. Men jag har också en uppsjö svartvita negativ sparade från resan, somliga riktigt bra, vilket främst beror på de vackra naturscenerierna.

En annan sida av Gösta, som kom fram under resan, var hans besvikelse över att Gunder Hägg hade låtit sig övertalas att åka till USA och tävla mitt under brinnande krig. Det hade skett mot Göstas vilja, förstod jag på honom, eftersom han ibland dagligen återkom till den historien. Gunder hade tydligen efter lång övertalning gett med sig och klivit ombord på en lasttramp för överfart till USA. Kommen en bit ut på Atlanten övertalade han telegrafisten att sända ett telegram till Gösta. Det löd: ”Kom och hämta mig.” Gunder hade ångrat sig, men det var så dags då, när båten befann sig ute på böljan den blå.

Redan första dagen i Svolvaer gav vi oss nyfiket ut på en tur på de farliga vägarna i stadens omgivningar. Vi hade turen med oss och råkade inte ut för någon lavin, men vi såg en olycka, där en mindre lastbil, hade dragits med av snömassorna och fastnat på en klippa i havet. Vi  stannade till i ett fiskeläge på en av öarna för att strosa runt. Vi besiktigade bland annat en ställning full med klippfisk. Det luktade inget vidare, men den såg ut som något som hade skapats av en finsk arkitekt. Under ett tak låg ett berg av torskhuvuden. En man, som såg ut att tillhöra lokalbefolkningen, förklarade för oss att berget skulle angripas av skolbarnen senare under dagen. När de hade slutat skolan skulle de skära tungorna ur torskhuvudena. Det var deras bidrag till bruttonationalprodukten (BNP). En delikatess, sade han. När det blev dags för lunch råddes vi att uppsöka en servering, inrymd i ett vanligt kök. Där puttrade grytor på spisen och husmor bjöd oss till bords genom att säga till oss att ta vad vi ville ha på spisen. En portion kokt kveite (hälleflundra) med potatis och skirat smör är nog den godaste fisk jag ätit.

Den andra dagen på resan ägnade vi åt Svolvaer. Vi vandrade runt i fiskebyn och letade motiv för Göstas filmning. Det var då jag råkade lägga mig i för mycket, fick jag erfara senare på kvällen. Jag upptäckte nämligen vid ett tillfälle en gammal gumma kommande bärande på några nät, kastade över axeln. När hon fick se oss vek hon undan mellan ett par hus. För att Gösta skulle hinna få upp kameran och filma denna färgklick, hon var nämligen färggrant klädd, rusade jag ikapp henne, stoppade henne och fick henne att vända ut på gatan igen. Gösta filmade och jag trodde att allt var frid och fröjd, men vid middagen tog han upp det inträffade. Jag skulle inte försöka regissera hans filmning, det klarade han själv, förklarade han barskt.

Jag kommer inte ihåg om det var under tredje eller fjärde dagen vi gungade på havet. Gösta hade nämligen bestämt att ett avsnitt av hans film skulle handla om torskfiske. En krigsskadad man (sade han) ställde upp med sin fiskebåt. Han hade blivit minsprängd och förlorat båda händerna, men det hindrade honom inte från att köra båten. Vilken trafik det var. Hundratals båtar vällde ut genom Vestfjorden när tiden var inne för fiske tidigt på morgonen. Vilken härlig bild! Synd att morgonljuset var för skralt för fotografering.

Efter någon timmes gång tyckte vår skeppare att det var dags för kaffe. Han bad mig att gå ned i kabyssen, tända spritköket och sätta på kaffehurran. Efter en stund kom även Gösta ned, följd av skepparen. Vem styrde? Ingen. Skepparn hade som vanligt surrat ratten och alla andra båtar höll sig undan när de såg vårt flytetyg komma.

Vårt mål var ett fiskefält i Vestfjordens yttre del. Där svärmade det av joxabåtar. Joxabåt- är i regel enmansbemannade och pirkfiskande.Man står mitt i båten mellan två trärullar, som sitter i var sitt stativ på relingen, och pirkfiskar genom att rycka i två linor, som löper  över rullarna ned i vattnet. Även vår båt var utrustad med joxarullar (eller ska det stavas joksa?) så jag fick pröva på detta fiske. Med en ”svensksild” (en pirk) på linan fick jag nästan omgående napp. Fisken hade huggit min pirk på 40-50 meters djup så när den kom upp sprängts av lufttrycket. Slö som en disktrasa slängdes en torsk på fyra-fem kilo över relingen.

Ett stycke ifrån oss låg norska statens provfiskefartyg och drog snurrevad (snörpvad). Det var inte tillåtet på den tiden att fiska med snörpvad, men staten provfiskade för att se om metoden kunde släppas loss. Jag har nog aldrig förr eller senare sett så mycket levande fisk på en och samma gång som i den snörpvaden. Mindre och mindre blev den och till slut var den som en säck, som hissades ombord på fartyget och öppnades ovanför lastrummet. Efter den synen och efter ha sett torskhuvudena, som hade samlats för skolbarnens bearbetning, åt jag inte torsk på ett par år.

Men Gösta fick förstås vidunderliga filmsekvenser och jag ska inte klaga på mina stillbilder heller. Under inresan till Svolvaer blev det tävling bland alla fiskebåtar om att hinna först in till uppköparna. Många råoljemotorer gick nog röda under den tävlingen. Och vi klarade oss helskinnade trots att skepparen surrade ratten både två och tre gånger för att vi skulle få dricka vårt kaffe eller förtära vår mat..

En egenhet hos Gösta var hans behov av att ”skaka loss”, som han sade. Det spelade ingen roll var han befann sig, när behovet av att ”skaka loss” gjorde sig påmint så skakade han också loss. Det innebar att han kastade benen först bakåt och därefter framåt i en sparkande rörelse. Försökte man härma hans rörelser misslyckades man kapitalt. Det låg säkert många års träning bakom hans sparkar.

Som den hotellman Gösta Olander var ställde han stora krav på de hotell vi anlitade och servicen på hurtigrutten. Allt skulle vara perfekt, annars klagade han hos personalen. Och jag måste givetvis ge honom rätt i denna attityd, betalar man dyrt för sig har man rätt att kräva service tillbaka. Men jag tror att hotellpersonalen uppfattade honom som grinig gammal gubbe många gånger, men han var säkert van vid att bli behandlad som en kung under alla sina resor med det svensk friidrottslandslaget. Han måste naturligtvis ha haft en oerhörd erfarenhet eftersom det här utspelade sig  när han var i 70-årsåldern.

Vår hemresa blev en bakvänd ditresa och helt odramatisk. Efter övernattning i Bodö tog vi flyget till Vaernes där samme taxichaufför stod och väntade på oss för den sista etappen till Vålådalen. Ja, jag skulle förstås med tåget från Undersåker.

En oförglömlig man och resa (.pdf)

28. juni 2014 av Bengt Mattsson
Kategorier: Reseskildringar | Kommentarer inaktiverade för En oförglömlig man och resa