Uncle Sam, here we come!

”Den som gör en resa har alltid något att berätta.”

Så hette det på lektionerna i tyska när jag gick i läroverket. Fast på tyska förstås. Jag tänker testa påståendet genom att ta er med på en resa till USA. Resan ägde rum i slutet av februari och början av mars 1979 så den har några år på nacken när det här skrivs 2015.

Hur det kom sig känner jag inte till, men jag misstänker att Östersunds-Postens vd, den tidigare lulebon, hade ett finger med i spelet. Förutom ÖP var nämligen Norrbottens-Kuriren med huvudredaktion i Luleå och en resebyrå i Luleå arrangörer av resan med Finnair som teknisk arrangör. Eftersom vi skulle korsa Atlanten med ordinarie Finnairkärra från Helsingfors var deltagarna från Sverige tvungna att först flyga från Arlanda till Helsingfors, ett arrangemang, som kan tyckas lite opraktiskt, men förmodligen berodde på konkurrensbestämmelser eller att bränsleåtgången vid en extra landning och start på Arlanda skulle tära för mycket på amerikaplanets innehåll i tankarna.

Hur som helst med detta, vi satte kurs mot Sveriges mitt och kom att flyga precis över vårt radhus på Frösön. Från 10.000 meters höjd såg radhuset ut som en liten byggkloss där det låg på sluttningen från det s k Krönet. Det var söndag eftermiddag, kristallklart väder och från den här höjden hade man en fantastisk utsikt från Frösön bort mot den norska kustremsan. Enformigheten att flyga över Atlantens vatten såg de flesta av vår resas 75 deltagare, de flesta pensionärer, ut att bota med en behaglig sömn.

Vi anlände något försenade till landningen i New York och fick därför ligga en god stund i väntvarv innan det blev vår tur att ta mark på flygplatsen. Hotellet vi bussades till verkade stort men trevligt och de flestas gick nog till sängs efter en stärkande nattmacka. Dagen därpå ”gjorde” vi NY per buss med många stopp för att titta närmare på olika turistattraktioner.

Enligt planen skulle vi dagen därpå flyga vidare till Washington för att bekanta oss med huvudstaden under ett par dagar och därifrån vidare till Orlando för besök på Disney World. Resan skulle avslutas med en 10 dagars vistelse i Miami Beach där sol och bad skulle sätta färg oss vinterblek nordmän. Men kung Bore ville till stor del annorlunda.

När vi vaknade på tisdagsmorgonen visade det sig att snön hade vräkt ned under natten. Snön låg nästan meterdjup på gator och torg. Lite bekymrade blev vi när vi såg redskapen för snöröjning i aktion, det var mest lastbilar, som körde omkring, med en plåtbit hängande mitt under bilen. Men flygplatsen måste ju ha bättre grejor, tyckte vi när vi samlades för frukost.

Bussarna, som skulle föra oss till flygplatsen, kom i tid till hotellet och de tog sig också fram till flygplatsen. Men där blev det stopp för oss. Banorna hade inte kunnat snöröjas, inga plan hade startat eller landat och när flygverksamheten kunde komma igång var det ingen som visste. Efter någon timmes väntan förstod både vi och ledningen för flygplatsen att all flygverksamhet skulle ligga nere det närmaste dygnet. Vid kontakt med vårt flygbolag sades det emellertid att vi var deras huvudproblem och att vi skulle återvända till det hotell vi kom ifrån och invänta besked om när resan kunde fortsätta. Och vänta fick vi. Pensionärerna tog det med ro, men ett yngre par levde rövare och krävde att Finnair och de andra researrangörerna skulle beställa fram en buss, som skulle köra deltagarna till Washington. Med tanke på väderläget var detta otänkbart, en buss skulle kunna fastna i drivorna. Det yngre paret hotade både med det ena och det andra för att få igenom sin vilja, men beskedet tillparet var nej. Det visade sig sedan att mannen i familjen hade bokat in ett möte i huvudstaden en av de dagar vi skulle vara där.

Det dröjde ända till natten mot fredagen innan flygbolaget lyckades ordna en flight från NY, som kunde härbärgera hela det stora sällskapet från Sverige. Resan gick via Atlanta där vi mellanlandade vid 3-4-tiden på natten för av- och påstigning innan det bar av till Florida. Bland de påstigande i Atlanta var en äldre, parant kvinna, som slog sin ner i den lediga stolen bredvid mig. Så snart planet hade lyft och skylten No Smoking hade släckts, halade om upp ett paket cigaretter och en tändare. Hon tittade på mig med ett frågande uttryck i ansiktet och sträckte paketet mot mig. Eftersom jag rökte på den tiden tog jag en pinne ur paketet och tittade undrande på den.

– Jag förstår om du funderar, sa hon och tände sin cigarrett. Min man vill inte att jag röker och eftersom han är delägare i en cigarrettfabrik har han fått fabriken att tillverka en specialare åt mig.

Cigarretten var ovanligt lång, bestod till en tredjedel av tobak och till två tredjedelar av ett filter och var på grund av det långa filtret ganska hårdrökt. Det sade jag dock inte till kvinnan utan jag nöjde mig med att mumla något om att så här borde alla cigarretter se ut.

Eftersom vår bokning av hotell i Orlando hade spruckit med dunder av brak och det hade visat sig svårt att boka nytt, fick vi från flygplatsen i Florida bege oss med buss ganska många mil till en konkursad anläggning, som hade övertagits av nya ägare. Anläggningen hade eget flygfält för sportflygplan, ridstallar och utrustning för spa och bad. Varför de nya ägarna hade förbarmat sig över oss hotellösa svenskar framgick redan första kvällen. Då spelades en reklamfilm för tv in med oss som statister. Vi fick skriva på ett kontrakt, som gav hotellägarna all rätt att nyttja filmen och att vi inte hade rätt att kräva annan ersättning än gratisöl och det revbensspjäll och majs vi serverades den kvällen.

Tyvärr blev vår vistelse på detta flotta ställe inte långvarig, bara ett och ett halvt dygn. Hotellet i Miami Beach stod nu redo att ta emot oss så vi flög vidare. Det var inget dåligt boställe det heller. Utsikten från 35e våningen, som jag bodde på, var magnifik och servicen perfekt. När jag kom till den box i frukostmatsalen, som jag brukade äta vid och för femte morgonen ville ha äggröra och bacon, undrade kvinnan som serverade mig om hon fick föreslå mig en hälsosammare frukost. Det kan man kalla omtanke om sina gäster.

Redan efter ett par dagar märkte vi att en hel del deltagare inte vågade sig ut utanför hotellet, inte ens till den närliggande poolen eller badstranden. När vi lite försiktigt frågade vad dessa människor fördrev tiden med fick vi svaret ”vi sitter på rummen och spelar kort och tar oss en djävel”. Egentligen skulle resedeltagarna själva rå om dagarna i Miami Beach, men när vi fick reda på hur dåligt det fungerade för vissa deltagare beslutade vi fyra arrangörer att lägga in några oplanerade utflykter. Det gick ju inte an att åka till Florida på semester och bara sitta på hotellrummet hela dagarna.

På min lott föll att ordna båtutflykter på Lake Okechobee i trakterna av Everglades. Utflykterna blev uppskattade och ledde faktiskt till att jag fick många nya vänner. En oväntad sådan var skepparen på båten. Det visade sig att han varit en tid i Göteborg och där jobbat på Paddan, turistbåtarna som trafikerar stadens kanaler.

För att kunna guida deltagarna på båtturen hade jag dagen innan införskaffat en bok om Floridas flora och fauna. Tyvärr har jag slarvat bort boken, men jag kommer ihåg korvträdet, som växte på stränderna och väckte stor munterhet med sina korvliknande frukter.

Till min överraskning behandlades jag som guideproffs av personalen vid båtföretaget. Det innebar att jag fick ersättning i procent på biljetterna ”mina deltagare” hade löst för färden. Behöver jag säga att provisionen återbetalades till deltagarna.

Mycket kan man råka ut för när man uppfattas som en person, som är van att röra sig på främmande mark. En dag kom en av resenärerna fram till mig och ville ha hjälp med att köpa en kostym. Själv kunde han inte ett ord engelska, men insåg att det krävdes för att få en rigg som passade. Sagt och gjort, vi tog en taxi till en välkänd herrekipering, som taxiföraren kände till, och snart stod vi ute på gatan med den nya kostymen i en kartong. Då anförtrodde han mig att han hade en önskan till och det var att jag skulle hjälp honom att köpa en riktig amerikansk revolver, en Colt. Som väl var insåg han vilka problem, som skulle kunna uppstå, om man smugglade in ett sådant vapen i Sverige. Någon licens hade han naturligtvis inte så hela idén fick falla.

En annan deltagare kom och ville bjuda mig på en avstickare till Key West, platsen som är mest känd genom att författaren Hemingway bodde där under en tid. Vi skulle flyga dit, men när jag såg planet, som skulle ta oss dit, tackade jag nej. Något mer skamfilat och med ståltråd lagat flygplan har jag aldrig förr eller senare sett.

Alla sköna dagar har ett slut, så ock vistelsen i Florida. En dag stod vi på Miami flygplats för hemfärd via New York till Helsingfors. Ett mastigt åskväder drog fram över staden och dess omgivningar. Hemfärden blev fördröjd, men när vi väl var uppe i luften lovade kaptenen att han skulle söka jetvindar på hög höjd och blåsa iväg till NY på tidtabelltid. Och så blev det, livligt applåderat vid landningen.

Uncle Sam here we come (.pdf)

21. september 2015 av Bengt Mattsson
Kategorier: Reseskildringar | Kommentarer inaktiverade för Uncle Sam, here we come!