Utlandsresan

Ett äventyr i söderled

Ska man till att fylla arton år om ett par månader och har man jobbat och slitit ett helt år och får erbjudande att följa med på en resa ut i Europa så accepterar man med glädje. Det var vad jag gjorde sommaren 1955, när Gerhard erbjöd mig att för en fjärdedel av bensinkostnaden ta en tur genom, i nu nämnd ordning, Danmark, Västtyskland, Frankrike, Schweiz, Österrike och Västtyskland samt Danmark igen. Jag tror att det blev en liten nätt sväng på så där 700 mil.

Men det skulle visa sig att vi inte bara blev två i den lilla ”Folkan” den första biten ner till Harburg utanför Hamburg. Fyra personer till, två vuxna och två tonåringar, klämde sig in med sitt pick och pack i baksätet. Hur det gick till är för mig en gåta. Det var nog tack vare att vi hade merparten av våra prylar på en välpackad takbrygga som det gick. I väg kom vi som sagt, vaggandes som en anka i sjönöd.

Snart lämnade vi Dalslands böljande slättland bakom oss för att ta oss an Göta älvdalens kuperade landskap. Hallands många älvpassager stod därefter på tur innan vi rann ned i Skånes frodiga grönska. I Helsingborg färjade vi över till Danmark och det dröjde inte länge förrän vi befann oss i Gedsers färjekö för att ta Västtyskland i besittning via Grossenbrode. Sedan stod det inte på förrän vi passerade Hamburg och rattade in i dess förort Harburg. Där skulle vi under ett par dagar gästa dottern till familjefadern i vårt sällskap.

Harburg var inte likt något annat jag dittills sett. Här hade krigsoffer och flyktingar från Östtyskland slagit sig ned och byggt en kåkstad av väldiga dimensioner. När vi var där såg vi byggpolisen så gott som dagligen patrullera i området. Det rådde nämligen byggförbud, men myndigheterna hade svårt att få invånarna att lyda förbudet. Lite här och var pågick ny- och utbyggnader. Nära vänner till vår värdfamilj höll just på att i smyg bygga ut sitt hus under täckmantel av att de skulle ha ett hönshus. När byggpolisen kom för att kontrollera vad som skedde, tog husmödrarna grytlock och slevar och drog till byggplatsen där de med ett öronbedövande slammer fick polisen att ge sig av.

Vi passade naturligtvis på att titta närmare på Hamburg. Staden hade blivit hårt åtgången under kriget och fastän det var tio år sedan freden slöts fann man spår av bombkrevader och skottskador här och där. Återuppbyggnadsarbetet var emellertid i full sving och det arbetades med stor iver. Inte minst märktes det hektiska arbetslivet på alla pråmar, som stånkade upp och nedför Elbe.

Här är det på sin plats att skjuta in att min kamrat vid ratten ursprungligen kom från Tyskland.
Några år efter andra världskriget utvandrade han till Sverige efter sju år i sovjetiskt fångläger i Sibirien. Under kriget hade han sänts som 16-åring till fronten vid Stalingrad där han blivit tillfångatagen. Efter stora umbäranden i det sibiriska fånglägret fick Röda Korset honom frigiven. Han kom till en schweizisk pension för att skaffa sig lite hull på magra ben och därefter blev det Sverige. Maten i det sibiriska lägret hade mest bestått av potatissoppa!
Varje höst brukade ett tåg köra fram och tippa av en potatishög, som sedan låg där hela året.

Gerhard hade en hel del släktingar kvar i både Väst- och Östtyskland. Han hade skrivit till en syster i öst och med henne kommit överens om att träffas i de norra delarna av Västtyskland. Systern hade utverkat tillstånd av de östtyska myndigheterna att korsa gränsen under några timmar. Det blev ett alltför kort men gripande möte mellan två syskon som inte sett varandra på många år.

Gerhards längtan efter att återse sina släktingar fick av och till styra vår resrutt. Sålunda hamnade vi i Essen norr om Köln där en moster bodde med sina två döttrar. De tyckte att svenskan var ett så vackert språk att de bad mig prata svenska bara för att höra språkmelodin. De sa att jämfört med tyskan så lät det hela tiden som om jag sjöng.

Efter Essen och Västtyskland blev det en sväng in i Frankrike, men där stannade vi inte någon längre tid. Ingen av oss pratade franska och eftersom fransmännen vägrade att prata tyska och engelska med oss blev det i stort sett ”go´dag” och ”adjö”. Ett minne har jag dock från besöket. På ett värdshus skulle jag köpa öl och korv, men den närmast stendöve värdshus-värden fortsatte lugnt att äta sin lunch när jag kom in. Om jag inte minns fel åt han kokta rödbetor med smör. När han småningom bevärdigades oss en blick och hörde att vi kom från Sweden försökte han sälja hela vinkällarens lager till oss.

Jag hade klämt in en låda kläder i mitt bagage, tillhörande en flicka från Åmål som arbetade som barnflicka hos en familj i Sankt Gallen. Det bar därför av in i Schweiz för att leverera lådan. Det visade sig dock svårare än vi räknat med att ta sig in i detta bergiga land. Vi hade valt en mindre väg ut ur Frankrike. Den franska tullen erbjöd inga problem, men den schweiziska, som hade flyttat ut bord och stolar i solen, synade oss och bilen närmare i sömmarna. –Aha, sa tullarn och pekade i bilpapperen. Här står att motorn har nummer si och så, men det stämmer inte med verkligheten. Varför? Han tittade myndigt på min kamrat och hans min sa: Nu har jag er allt. Gerhard förklarade lugnt på tyska att han hade bytt motor, men inte tänkt på det när han skaffade papperen. Kunde han inte bara ändra numret och låta oss åka? Vid detta besked började tullarn en längre utläggning som i korthet innebar att inget ändrades utan chefens tillstånd. Och chefen var bortrest, men kunde väntas tillbaka senare på dagen. Inga argument hjälpte, tullen tog bilnycklarna och vi fick snällt vänta. Tre timmar senare kom chefen, lyssnade på oss och sin medarbetares redogörelse för problemet, tog fram sin bläckpenna och skrev in den nya motorns nummer.

På slingriga och backiga vägar tog vi oss till Zürich och därifrån vidare till Sankt Gallen. Vi hade adressen så vi kunde fråga oss fram, men fick olika besked av personer vi rådfrågade.
Den ene sa si och den andre sa så. Till slut kom vi på rätt köl, men då var förstås inte flickan hemma. Lådan blev vi dock av med. Den tog hennes arbetsgivare hand om.

Från Sankt Gallen var steget inte långt till ett nytt land, Österrike. Vi slog läger på en campingplats utanför Wien. Redan första morgonen eller rättare sagt natten inträffade något som helt höll på att kullkasta våra planer. Någon eller snarare några stal ett framhjul från vår
bil. När vi skulle uppsöka toaletten på morgonen stod vår Volkswagen där med vänstra  framvagnen snyggt och prydligt uppallad. Att vi inte hade hört tjuvarnas framfart under natten
var ett under. Vi hade legat i ett tält bara några meter från bilen. Bypolisen, som vi anmälde stölden till, slog ut med händerna och sa:

– Vad ska jag göra? Här bor bara ärligt folk. Tjuvarna måste ha kommit någon annanstans ifrån.

Köpet av ett hjul med däck och slang gjorde ett stort hål i vår reskassa. Vi vågade inte fortsätta den långa resan hem till Sverige utan reservhjul. De närmaste dagarna ”gjorde” vi Wien ordentligt innan vi slog till reträtt och vände bilen mot Västtyskland igen. Via Salzburg kom vi in i Bayern och om jag inte minns fel var det här vi stötte på ett av de många slott som en tokig bayersk kung byggt. Det var inte särskilt stort, men det hade en konstruktion inuti sig som etsats sig fast i hjärnan: Ett höj- och sänkbart bord. När slottsherren skulle äta, sänktes bordet ner i ett hål i golvet till köket där bordet dukades för att sedan hissas upp i matsalen igen. Säg inte att man inte kunde hitta på fiffiga saker på den tiden också.

När vi ändå befann oss i närheten passade vi på att beskåda den olympiska hoppbacken i Garmisch-Partenkirchen. Den lär ha byggts till 1936 års vinterolympiad. Det kittlade i magen när jag i fantasin åkte nedför överbacken och kastade mig ut i tomma intet.Tur att det inte var snö och att det var långt innan plastunderlaget uppfanns annars kanske jag hade gjort ett provhopp.

Bilmotorn gick allt sämre. Den hade tydligen inte tålt alplandskapets ups and downs. Mestadels hade den fått arbeta på tvåans växel, uppåt för att orka, nedåt för att spara på bromsarna. Men vi var nu i närheten av München och där fanns det hjälp att få. Vi tog in hos ännu en syster till Gerhard och slapp tältets hårda nattläger för några dagar. Bilverkstaden var det första som fick besök. Medan vi tog oss en öl kastade sig verkstadspersonalen över bilen och med tysk grundlighet hissade de upp den, körde en ställning under motorn, lossade några skruvar och vips så var den sjuka motorn hanterbar. Mycket riktigt visade sig ventilerna se ut som kantareller efter alpkörningen. De byttes därför ut till nya. På köpet slängde verkstaden in en ny förgasare, en som var försedd med accelerationspump. Vilken sprutt det blev på bilen. Nu gick det ju till och med att göra omkörningar utan att man behövde sitta med hjärtat i halsgropen!

München visade sig vimla av sevärdheter och vi slickade i oss med god aptit. Det skulle föra allt för långt att gå in på alla, men bäst kommer jag ihåg den engelska parken, för den goda svalkan den skänkte, och slottet Nymphenburg en bit utanför stadens centrum. Och så ölet förstås. München gör verkligen heder åt epitetet ”ölets huvudstad”.
Hur trevligt det än var i München så var vi tvungna att dra vidare. Gerhard skulle hälsa på gamla bekanta. Vad byn hette har jag glömt bort. Jag tror att det var Katzendorf. Möjligtvis beror det på att jag upplevde min första bakfylla där. En kväll drog vi till en enorm bygdegård där det var ölfest. En stor humpa-bumpa-orkester satt mitt i salen och gav ifrån sig allehanda blåsljud, svettiga damer serverade på kvicka ben litervis med öl och på toaletten/urinoaren mötte man samma ansikten som gången innan. Ölet serverades i literkrus och renderade mottagaren ett streck på glas-underlaget för varje krus. Betalade gjorde man när det var dags att gå hem. Jag, som dittills hade levt ett nyktert liv, stjälpte i mig två liter! Jag skyller på de salta kringlorna som var tilltugg.  Till allt elände hamnade vi på natten hemma hos några, som vi delade bord med och spädde på det hela med vit kakaolikör.
Ni kan föreställa er hur jag mådde när jag vaknade tidigt på morgonen därpå. Allt luktade och smakade kakaolikör. Den gamla damen, som var husets vakande öga och öra, hörde mitt hulkande på toaletten. – Kom här, unge man, sa hon och förde mig ut i köket. Där dukade hon fram rester från gårdagens middag, bl a potatis rullade i paprikamjöl och ungerska arga korvar. Hennes order var kort och gott: – Ät!

Det tog emot, men gjorde avsedd verkan. Jag återvände sakta men säkert till de levandes skara och konstaterade då att det pågick en livlig diskussion nedanför det öppna fönstret.  Diskussionen rörde tydligen vår bil, som stod parkerad en liten bit bort, för en röst sa: – Det ser ni väl att bilen kommer från Sovjetunionen. Det står ju ett S på skylten. Hur gärna jag än ville orkade jag inte stick ut huvudet och upplysa de församlade om att S stod för Sweden.

Med en betydande erfarenhet rikare i mitt bagage fortsatte vi upp över Västtyskland och kom till den inte helt obekanta Rhenfloden som vi följde ett stycke. Timmen var sen, mörkret smög sig på och vi letade en lämplig lägerplats för vårt tält. Det är inte helt lätt att hitta en sådan i ett land där allemansrätten är ett obekant begrepp. Till slut fann vi ett ställe några hundra meter från en gammal borg. Vi slog upp tältet och snart snarkade vi i takt med suset i trädkronorna. Men ve och fasa! I något som måste ha varit mitt i natten vaknade vi av ett bökande och rotande utanför tältet. När vi tittade ut fick vi se en samling vildsvin i fick-lampans sken. Snabbt som ögat rafsade vi ihop tältet, vi gjorde som en påse av det med innehåll och allt, och slängde in det i bilen. Turligt nog startade bilen på första försöket och vi flydde som skållade råttor.

I Harburg hämtade vi upp våra medresenärer och drog till svensk mark igen sedan vi pustat ut några dagar.

Utlandsresan (.pdf)

05. maj 2014 av Bengt Mattsson
Kategorier: Reseskildringar | Kommentarer inaktiverade för Utlandsresan