Världsutställningen

Om ett sammanträffande med en järnatom

Sommaren 1958 muckade jag från militärtjänstgöringen och återvände till mitt civila jobb på Arvika Tidning. Jag återvände också till mitt möblerade rum, som jag hyrde av ett äldre par. Mannen i familjen var hängiven ryttare och tillbringade det mesta av sin lediga tid i stallet eller på hästryggen. Ibland följde jag med honom ut till stallet och där träffade jag vid ett tillfälle Felix, en annan hästtokig man. Det visade sig att han var kompis med min hyresvärd och jag tror att de under en period samägde en ridhäst. Felix var en mycket trevlig bekantskap, hade massvis att berätta från sitt händelserika liv och delade gärna med sig till dem som ville höra på.

Som sagt, det var sommaren 1958 och världsutställningen pågick som bäst i Bryssel. Alla pratade om märkvärdigheterna, som kunde ses där. En dag, när jag hade följt med min hyresvärd till stallet, kom Felix som vanligt dit. Vi kom att prata om utställningen då han plötsligt sa: Ska du hänga med till Bryssel? Jag tänker passa på och hälsa på en kompis, som jag har i Liège, och som jag inte har sett sedan andra världskriget. Han var en av dem, som jag satt internerad tillsammans med i ett tyskt arbetsläger… Hastigt övervägde jag mina möjligheter ett ta några veckors tjänstledighet för att i nästa sekund höra mig själv säga: Vad trevligt. När åker vi?

Två veckor senare fann jag mig själv sittande i Felix lilla Volkswagen med Felix vid ratten på väg söder ut. I bagageutrymmet på bilen låg tält och sovsäckar eftersom vi tänkte campa oss fram. Fyra saker hade vi kommit överens om i förväg. Vi skulle hälsa på bekanta till mig i Harburg utanför Hamburg, besöka Felix kompis i Liège, titta på världsutställningen i Bryssel och leta upp en arvikabo, som arbetade i Antwerpen.

Resan genom Sverige och Danmark blev händelselös. Det var först när vi kom in i Tyskland och gränsstaden Flensburg som det hände saker. På sommaren 1958 hade det spelats VM i fotboll i Sverige. Till tyskarnas stora förtrytelse vann Sverige över Västtyskland. Stöddiga svenska turister kunde naturligtvis inte låta bli att reta tyskarna. Värst blev den tyska proteststormen när ett svenskt fartyg, som gick genom Kielkanalen, i stället för, som artigheten bjuder, den västtyska flaggan hade hissat en vit duk med det svenska vinstresultatet.

Vi hade parkerat bilen på en öde tomt medan vi gick till en livsmedelsaffär ett par kvarter bort. När vi återvände till bilen med våra varor hade ett gäng ungdomar samlats runt bilen. Ungdomarna diskuterade i hetsiga ordalag att det av landsskylten att döma var en svensk bil. När vi försökte ta oss in i bilen skrek de ”swedenswein” och andra okvädningsord. De mest företagsamma sprang och stoppade en springgrabb, som kom cyklande gatan ner, välte ut hans grönsakslast och började slänga grönsakerna på oss. Snabbt slank vi in i bilen och satte full fart bort från det farliga grannskapet med tomater och kålhuvuden haglande över bilen.

I Harburg blev det unga paret mer än förtjusta att se oss. Det hade gått tre år sedan de såg mig senast då jag och en kamrat hade skjutsat mannens föräldrar och yngre bröder till Harburg från Sverige. Otroligt nog hade vi då färdats sex personer och en ansenlig packning i en Volkswagen. Jag och min kamrat drog vidare ut i Europa, men den resan ska jag berätta om en annan gång. Men nu var det närmast Liège och Bryssel det gällde och efter ett par dagars närmare titt på Hamburg drog vi vidare.

Liège visade sig vara en stad som präglades av de många kolgruvorna. Rök och sot drev omkring över allt i luften. Desto ljusare blev Felix återseende av sin kompis. Det blev ett pratande och pladdrande på ett baltiskt språk, som jag inte förstod ett ord av. Lite bättre blev det när de hade pratat av sig det värsta och övergick till tyskan för att få mig och ställets fru med i resonemangen. Dagen till ära gick värden ut till en telefonkiosk och ringde upp sin chef för att utverka en veckas ledighet för att kunna följa med oss till världsutställningen och andra turistmål. Att dra iväg till en campingplats var inte att tänka på för oss. Bästa rummet ställdes iordning för våra övernattningar.

Felix kompis visade sig vara en utmärkt värd. När han förstod att jag var särskilt intresserad av kolbrytningen talade han med en gammal arbetskamrat, som fortfarande arbetade i kolgruvorna, och avtalade ett sammanträffande. Det blev inte bara ett möte, det blev en festkväll. Gruvarbetarens alla släktingar var tydligen inbjudna och särskilt kommer jag ihåg två personer. Den ene var en gammal pensionerad gruvförman med utslitna lungor. När han tog trappan till övervåningen, där han bodde, fick han pumpa in luft i lungorna med en gummiblåsa han hade under ena armen. Den andre var värdens bror, som hade seglat på de sju haven och hade sin uppfattning klar om oss svenskar. Enligt honom kunde vi inte få nog starkt att dricka. Därför hade han införskaffat 96-procentig sprit till mig och färgat den grön med karamellfärg. Där satt alltså en 20-årig svensk och skulle häva i sig 96-procentig sprit medan övriga sällskapet ägnade sig åt normala våtvaror.

Innan kvällen var slut hade gruvarbetande värden lovat mig att undersöka om jag kunde få tillstånd att åka ner i en gruva. Jag skulle emellertid bereda mig på att det var smutsigt och trångt där nere. Gud ske lov fanns det numera svensktillverkade system för byte av luft i gruvorna. Dagen därpå kom gruvarbetaren över och meddelade att gruvledningen sagt nej till att släppa in en svensk journalist i någon av gruvorna. De beklagade sitt beslut för svenskarna har ju gjort så mycket gott för gruvnäringen. Gruvarbetaren visste emellertid på råd. Ville jag se hur det såg ut nere i gruvan så skulle han minsann ordna det.

Morgonen därpå infann jag mig hos gruvarbetaren där jag fick dra på mig en smutsig overall, grova kängor och en hjälm med pannlampa. Sålunda utrustad följde jag med min välgörare till gruvan, strömmade in med de andra i skiftet till gruvlaven för färd ned i gruvan. Hissen tyckte jag verkade något primitiv, men ner kom vi till en relativt rymlig hålighet. Från den gick det ut trånga gångar och min guide förklarade att man måste bestämma sig för att jobba på mage eller rygg för man hade inte utrymme i gången eller tid att krypa ut och vända på sig.

Det åtråvärda kolet låg med andra ord insprängt mellan icke önskvärda bergarter och fick hackas loss.

Tiden i gruvan är nog de längsta timmar jag någonsin upplevt, fullt jämförbara med dem i tandläkarstolen. Jag gratulerade mig själv till att inte behöva återvända dit ner när jag stod utanför grindarna igen. Då var det betydligt trevligare att äta en fylld tomat med pommes frites i Waterloo. Vad tomaten var fylld med vet jag inte, kanske kyckling, kanske grodlår, kanske något annat gott. I Waterloo besökte vi ett museum, som tillägnats slaget vid Waterloo. Det var här som hertigen av Wellington och hans styrkor samt preussarna besegrade Napoleon 1815 i ett av världshistoriens mest beryktade slag. Man kunde följa slaget i scener som var uppbyggda i det runda, tornliknande museet.

En hel dag ägnade vi åt världsutställningen i Bryssel. Bland alla byggnader på utställnings-området kommer jag bäst ihåg Atomium, en jättekopia av en järnatom, uppförstorad 165 miljarder gånger.. Den står där över 50 år efteråt som ett landmärke för Bryssel. De 6.000 aluminiumplattorna lär vara utbytta mot rostfritt stål. Men det fanns mycket mera att se på utställningen, så mycket att det gick runt i huvudet efter ha sett en del. Och som fötterna ömmade sen. Fotbadet vid hemkomsten till Liège på natten var gudomligt!

Dags att dra vidare på vår europeiska odyssé. Vi tog adjö av vårt värdfolk i Liège och rullade vidare till Antwerpen. Där skulle vi försöka hitta en arvikabo för att göra ett reportage om honom, hans familj och hans arbete för den svenska handelsflottans välfärdsråd. Därför uppsökte vi svenska kyrkan i Antwerpen och förhörde oss om personen ifråga. Där var han känd som en hyvens person, omtyckt av de svenska sjömän hans uppgift var att hjälpa. Nästa dag tänkte vi uppsöka honom, men i kväll stod ett besök på en kinarestaurang på programmet. För mig var det första gången som vi skulle smaka på de kinesiska läckerheterna så jag såg fram mot besöket med viss spänning. Vi inledde ätandet med några vårrullar. Felix beströk sin vårrulle med en krydda som han tyckte verkade intressant, ungefär som man stryker smör på smörgåsen. Jag smakade försiktigt på kryddan, när han räckte mig skålen, och kände hur det brände på tungan. – Ta det easy med den här kryddan, sa jag, men min varning förklingade ohörd. Felix stoppade i sig vårrullen som om han inte sett mat på hela veckan och höll god min trots att det måste ha varit brännhett i hans mun. När han hade ätit upp kastade han sig över vattenglaset och sög i sig innehållet i ett enda långt drag. Det hade varit något åt chili- pepparhållet i skålen!

Nästa dag tog vi en promenad från sjömanskyrkan till den adress vårt intervjuoffer bodde på. Han var hemma, men ville att vi skulle gå till en bar i huset. Baren ägdes av en svensk sailor, som gått i land för gott och slagit sig på barägarens variationsrika liv. Nils, som vår värd hette, hade ett förflutet som idrottsofficer vid Röda Korsets fältsjukhus i Korea och var gift med en koreanska. Bröllopet hade stått i Korea och vållat viss uppståndelse där så på bröllopsnatten vaktade militärpolis utanför dörren till hotellsviten! Där på baren i Antwerpen berättade han att hans fru samma dags morgon hade mottagit ett telefonbesked om sin moders död. Nu hade hustrun tillsammans med en syster, som var på besök, en sorgestund i lägenheten. Därför hade vi gått till baren.

Efter att de koreanska systrarna fått vara ensamma några timmar återvände vi till lägenheten där vi hälsades med den vänlighet, som bara asiater förmår att uppvisa. Nils fortsatte att berätta om sitt minst sagt äventyrliga liv, som spände över allt från frälsningsofficer i Sverige till Röda korsare i Korea och till hans nuvarande tjänst som välfärdssekreterare. Som sådan gjorde han allt mellan himmel och jord, kort sagt allt som de svenska sjömännen i handelsflottan ville ha hjälp med. För närvarande var bussutflykter till världsutställningen i Bryssel en stor artikel liksom domarjobb och kaffekokning på den fotbollsplan med klubbhus, som var en bit av Sverige i Antwerpen. Det pågick nämligen en världsliga i fotboll mellan fartyg av de mest skiftande nationaliteter. Hans yrke framstod som rena drömjobbet för mig och vid hemkomsten till Sverige tog jag faktiskt kontakt med Välfärdsrådet för att undersöka mina möjligheter att få en liknande tjänst, men av olika orsaker fullföljde jag aldrig idén.

Antwerpen hann vi aldrig riktigt bekanta oss med för nästa morgon styrde vi kosan hemåt. Att passera den belgiska gränsen var inga problem, tullarna bara vinkade oss igenom. Det var först när vi skulle igenom det holländska nålsögat som problemen började. Tullen ville se våra bilpapper. Bilpapper! Felix rodnade ända upp till hårfästet och fick skamset erkänna att de låg kvar under madrassen på sängen i rummet vi hade hyrt på av Sjömanskyrkan i Antwerpen. Det tyckte tullaren inte var något problem. Det var ju bara att åka dit och hämta dem. Välkommen tillbaka. Vi vände åter mot den belgiska tullen. Bilpapper, tack. Vadå? Ligger de under madrassen i Antwerpen. Det går en buss till Antwerpen om två timmar. Åk och hämta papperna, ni har ju pass. Bilen tar vi hand om under tiden. Vi har ett inhägnat område bakom tullstationen där vi låser in den. Vill ni låna telefonen? Nä, det går inte. Ni kan gå till restaurangen några hundra meter härifrån, de lånar säkert ut telefonen. Good luck! Två något tilltufsade turister gick till restaurangen, fick låna telefonen och ringde Sjömanskyrkan. Jodå, efter en stunds väntan återkom en något road pastor med beskedet: Papperen låg där. Jag tar bilen och kör upp med dem. Gissa om vi dängde papperen i disken, först framför den belgiske och sedan den holländske tullaren.

Resten av hemresan har jag glömt. Det kan tyda på att ingenting anmärkningsvärt hände.

Världsutställningen (.pdf)

21. mars 2014 av Bengt Mattsson
Kategorier: Reseskildringar | Kommentarer inaktiverade för Världsutställningen